Familjens betydelse

Under Kristdemokraternas dag deltog jag i ett seminarium där Ebba Busch, KD-kommunalråd i Uppsala, och Stefan Attefall, KD-gruppledare i Riksdagen fick svara upp för vad som är politikens gränser – utifrån att de arbetat med en rapport till rikstinget om just detta. Med i panelen fanns PJ Anders Linder från SvD, Lotta Gröning från Aftonbladet och Gotlandsbiskopen Lennart Koskinen som nog var den som drog ner flest applåder. Han gjorde en intressant reflektion över det etiska grundlaget och hur människosynen måste kopplas till samhällssynen för att ge ett bra genomslag i samhället. Han beskrev också behovet av att samhället skapar en balans mellan människans goda och dåliga sidor. Initiviativ och frihet mot lagar och regler och styrning. Mycket bra beskrivning på alla sätt.

Däremot reagerade jag mot hans beskrivning av familjen. Att det skulle vara lite mossigt och präktigt att lyfta fram verklighetens folk, eftersom man då syftar på familjen, det vill säga kärnfamiljen ”Mamma, pappa, barn, villa, vovve och volvo”. Visst har han rätt att det finns väldigt många ensamhushåll, speciellt i Stockholms innerstad, och människor som inte lever i någon traditionell kärnfamilj. Ensamstående med och utan barn, nyutflugna 20-åringar, äldre par, etc etc. Men samtidigt är det ändå så att nästan alla har vi erfarenhet av någon form av familj.

Vi föds in i familjen och det är ingen tvekan om att familjen är samhällets minsta och viktigaste bärande gemenskap. Visst kan den se ut olika efterhand, men det är ändå just konstellationen mamma-pappa-barn som är förutsättningen för släktets fortlevnad och som också är den form av gemenskap som de allra allra flesta av oss har erfarenhet av, åtminstone någon, eller några gånger i livet. Är man ung vuxen söker man sig ut i nya familjekonstellationer, och när barnen flugit ut så vidtar en ny period i livet – inte sällan med barnbarn och nya livsmönster, men i barndomen, och ofta i stora delar av medelåldern finns man oftast i någon form av mamma-pappa-barn gemenskap.

Nu under tiden vi bott på camping här i Kneippbyn utanför Visby har jag haft förmånen att se en del av Sveriges (och Norges och Finlands för den delen) ”verklighetens folk” i form av vanliga familjer som tar hand om sina barn, äter, diskar, sover, leker. Varje familj har sitt unika sätt att fungera på – en del är tystlåtna, andra hörs och syns. En del barn hjälper till, andra springer runt och leker, några hittar på bus.

Även om det finns problem och utmaningar, i varje familj, och med familjen som institution, är ändå något av det viktigaste som samhället kan göra att stödja alla dessa vanliga familjer så att vi får de redskap vi behöver för att kunna fostra och ta hand om våra barn, för att kunna om möjligt hålla ihop och lösa våra problem, och för att kunna ha ett inflytande över vår egen vardag. Just här kommer politikens gränser in – politiker ska inte styra och ställa med vad folk ska jobba med, hur man tar hand om sina barn, vilken skola man väljer, eller hur man använder sin fritid. Familjen får aldrig ses som ett hot mot statens rätt att uppfostra sina medborgare, eller primärt som en struktur för förtryck, eller till och med våld (även om det förstås förekommer) – utan familjen måste tillerkännas den viktiga roll den har som samhällets allra viktigaste grund!