fredag 26 augusti 2016

Agera mot islamistisk extremism

Under det senaste året har vi kristdemokrater lyft frågan om en handlingsplan mot våldsbejakande extremism i Uppsala. Efter Parisattentaten 13-14/11 där 130 personer dödades betonade regeringens samordnare (bild ovan) Mona Sahlin vikten av att Sveriges kommuner upprättar handlingsplaner för att förebygga terrorism i vårt land. Jag tog därför upp detta i en interpellation (se UNT). Eftersom vänstermajoriteten ansåg att allt som behöver göras redan görs och att detta inte är något stort problem i Uppsala, gick jag vidare med en motion om en handlingsplan. Vi välkomnar att en sådan plan nu äntligen finns färdig för behandling, men anser att den saknar handlingskraft och inte tar problemen på tillräckligt stort allvar. Majoriteten avsåg inte ens att låta förslaget gå vidare för beslut till kommunfullmäktige, vilket illustrerar att de inte tycker att detta är någon principiellt viktig fråga.



Uppsala har hittills varit förskonat från islamistiskt extremistiskt våld, men många vittnar om att det finns olika typer av sammanslutningar med radikala inslag i kommunen. Vi vill uttryckligen gå på djupet med detta för att kunna förebygga radikala tendenser i sina tidigaste skeden. Att det inte finns bekräftade uppgifter på att någon från Uppsala ännu anslutit sig till våldsbejakande islamistiska rörelser utomlands är förstås bra, men det är ett sista steg i radikaliseringen och därmed vad de tidiga insatserna ska förebygga så det inte går för långt.




Självklart ska all form av våldsbejakande extremism motverkas, och därför är det speciellt viktigt att föra upp frågan om samhällets värdegrund, och utbilda exempelvis skolpersonal i vilka hoten är. Samtidigt är det viktigt att se att just i denna tid, med flera både nationella och internationella väpnade konflikter där islamistiska terrororganisationer är drivande, behöver vi särskilt vara uppmärksamma på att inte den typen av tankegångar får fäste i vår egen stad. När jag bodde med min familj i Israel 2002 var samhället där i högsta grad överraskat av bussbombningar och självmordattentat under de föregående åren, och i Frankrike och Belgien har man nu under de senaste åren också fått uppleva vad detta kan betyda. Vi får inte yrvaket vakna upp av liknande dåd, utan måste redan i förväg göra vad vi kan för att förebygga en liknande utveckling.




I Sverige har vi en längre tradition av arbetet mot exempelvis våldsbejakande nazism och kommunism, vilket inte minst projektet ”Om detta må ni berätta” varit ett gott exempel på. Där arbetar man förebyggande, genom myndigheten "Forum för levande historia", för att sprida kunskap om tankegångar och ideologier som lett till omänskligt lidande och terrorism under det senaste seklet, med utgångspunkt i Förintelsen mot judar.


Regeringen publicerade 2014 en bra översikt över våldsbejakande extremism i Sverige (se länk) - samma år som den nationella samordnaren tillsattes. Där beskrivs de tre grupperna för våldsbejakande extremism - de autonoma (vänsterextremism), vit makt-rörelsen (högerextremism) och islamism.


Under hela processen har jag häpnat över att det tycks finnas en typ av rädsla eller motvilja att tala om de här företeelserna. Jag hoppas verkligen inte att det är symptom på antingen att man är rädd för att tala om vad som är fel och därmed riskera att själv bli utsatt för hot eller våld, eller på att man inte vill tala om socialism/kommunism, islam/islamism eller nationalism/nazism med risk att stöta sig med de mer positiva / normala / moderata utslagen av dessa ideologier.


Som framgår av mina ordval är det en glidande skala mellan normala, demokratiska och legala ideologier som bör ha en plats i vårt samhälle - och avarterna där man utifrån en viss ideologi slår över och plötsligt bejakar och accepterar våldsanvändning och andra olagligheter.


Jag tror vi måste bli tydliga med vad som är acceptabelt och inte i vårt samhälle - oberoende av vilka ideologier eller grupper som för fram olika typer av yttringar. Här tycker jag att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är en mycket bra utgångspunkt. Där stadfästs grundläggande rättigheter som människovärdet / livets okränkbarhet, yttrande- och religionsfrihet, åsiktsfrihet och personlig säkerhet och demokrati.


Våldanvändning har inget stöd i FN-deklarationen, förutom att det offentliga, i demokratier, har ett våldsmonopol och därmed rätt att försvara enskilda och samhället från yttre och inre hot.


Stenkastning är t ex inte acceptabelt. Inte heller hot och påtryckningar mot det demokratiska systemet. Inte heller att man ger människor olika värde, exempelvis män och kvinnor, eller människor av olika etnicitet. Det får heller inte förekomma att man tvingar någon vare sig att tro eller tycka något, inte heller att gå emot sin inre övertygelse och tro, så länge den inte skadar någon annan.


Om allt detta, och lite till, behöver vi tala och berätta - och göra ett grundligt arbete i skolor, och i alla sammanhang för att sprida och befästa sunda värderingar. Varför skall det då vara så svårt att få fram en tydlig, pedagogisk och brett förankrad handlingsplan mot våldsbejakande extremism?

måndag 13 juni 2016

Obegriplig omorganisation



Jag har idag visat denna på kommunfullmäktige. Uppsala är en av få kommuner i Sverige där egenregin inom vård och omsorg inte går med underskott. Man arbetar framgångsrikt utifrån tre mål - attraktiv arbetsgivare, lönsamhet och konkurrenskraft. Ett målmedvetet arbete som också får stort gillande av kunder / brukare. Uppsala ligger exceptionellt högt i NKI - nöjd kund index - ca 10% över genomsnittet när det gäller hemvård och äldreboende. Rosa staplar på bilden är Uppsala och allt över 75 är mycket hög nöjdhet!

Denna verksamhet vill nu vänstermajoriteten splittra upp i tre delar och stoppa in i nämnder som idag delvis har problem med ekonomi, ledarskap och personal. Detta i en dåligt förankrad jättekarusell som är den största omorganisationen sedan början av 80-talet.

Obegripligt!

lördag 30 april 2016

Monarken 70 år

Grattis kung Carl Gustaf! Hanne Kjöller kunde i sin ledare i DN ha nöjt sig med de orden. Hon har ofta annars kloka inlägg men när det gäller Sveriges statsskick sällar hon sig till de "moderna" principryttarna som vill avskaffa vårt väl fungerande statsskick. En naturlig del av vår 1000-åriga svenska historia.

Jag tror fler skulle må väl att ta del av kung Carl Gustafs livserfarenhet. När han säger att monarkin står för kontinuitet och kulturell stabilitet som för nationen vidare, så är det ju just det vi behöver i ett samhälle som till överdrift hyllar ungdomlighet och det snabba, det nya. Lite mer eftertanke. Lite mer erfarenhet. Lite mer sans och klokhet.

I flödena på sociala medier strömmar republikanernas, feministernas, och de "moderna" tyckarnas tankar med idéer om hur man ska ge plats för kronprinsessan Victoria och det nya.

— Jag hoppas att hon får vara mor så mycket som möjligt och ta hand om sin familj, men också att hon kan ha sina egna intressen och vänskapsband och fortsätta att skaffa sig erfarenheter, är kungens kloka kommentar i TT:s intervju.

Sen kan man som Hanne Kjöller tycka att det inte passar vår tid att man behöver få godkännande för vem man gifter sig med, eller att man behöver bekänna den evangelisk-lutherska tron. Det är klart att vi inte skulle ha med de kraven om successionsordningen från 1810 vore skriven idag. Men Sverige har en historia, som vi aldrig kommer ifrån och som vi behöver värdesätta. Den innehåller mycket positivt, inte minst principer som ansvar, plikt, trohet och familjeband. Allt det behöver vi mer av, inte mindre.

Är det bättre med de republikanska modeller som finns i USA, i Brasilien eller i Frankrike? Nej, att presidenter kommer och går och att en jätteapparat ska dras igång vid varje val är inte en modell som skulle gynna Sverige. Vi får lida tillräckligt med den parlamentariska skakighet vi har i vårt demokratiska system idag. Det räcker att debattera partiledare och regering, förskona oss från att behöva välja statschef titt som tätt. Sverige har en ljus framtid med i tur och ordning Carl XVI Gustaf, Victoria och Estelle som galjonsfigurer!

fredag 22 april 2016

Var går gränsen?

När man studerar demokrati lär man sig att det delvis är en beslutsregel - majoritetens beslut gäller. Men man lär sig också att den måste kopplas till en idé om skydd för minoriteter, och för grundläggande mänskliga rättigheter.


I ett samhälle måste man alltid göra avvägningar mellan vad som är rationellt och funktionellt för att samhället i stort ska fungera - alltså vilket värdesystem, eller "normer", vi ska ha.


I Sverige kör vi bil på höger sida. Vi ger alla över 18 år rösträtt. Alla måste betala skatt av sin inkomst. Vi har rätt att säga vad vi tycker och tänker, så länge det inte skadar någon annan. Det finns också massor med oskrivna sociala normer. T ex att man ställer sig sist i kön. Att man inte utan mycket bra anledning sätter sig och tigger på gatan. Att man svarar på tilltal. Att man hälsar på varandra i hand.


Mycket av samhällsdebatten handlar om vilka "avvikelser" från det normala som ska vara accepterat, eller till och med eftersträvansvärt, och vad vi inte kan acceptera. I Sverige är det inte tillåtet att undervisa sina barn utanför skolan. Vill man göra det kan man lika gärna packa ihop sina saker och gå i exil (om man inte vill få barnen omhändertagna), som en familj jag känner. Det är inte heller tillåtet att som barnmorska vägra utföra en abort. Då får man antingen byta yrkesbana, eller flytta utomlands. Man får inte heller låta bli att betala skatt - då får man antingen sitta i fängelse - eller (återigen) flytta utomlands.


Går man tillbaka i tiden var restriktionerna och enhetligheten betydligt större. Man fick lämna landet (eller bli straffad) om man inte tillhörde Svenska Kyrkan, inte tog nattvard eller ordnade kristna (eller andra) möten i hemmet. Det fanns en mängd lagar runt häxeri, "hor" (sex utanför äktenskapet), homosexualitet, husaga, omyndigförklarande av kvinnor etc som känns väldigt främmande för oss i dagens pluralistiska samhälle. Värnplikten avskaffades ganska nyligen, och innebar i min ungdom att man fick sitta i fängelse om man vägrade delta i det militära eller civila försvaret av Sverige.


Med den här bakgrunden är det inte så konstigt att det blir diskussioner om vad olika minoriteter faktiskt kan kräva i anpassning från det omgivande samhället. Särskilt när vissa krav på vissa områden står i strid med andra principer på andra områden.


I den färska "handskakningsdebatten" finns det exempelvis vad jag förstår domar i Europadomstolen där man diskuterar vilka principer som ska gå först, och att t ex jämställdhetsprincipen i vissa fall kan gå före religionsfrihetsprincipen. Om nu att vägra skaka hand kan sägas vara grundat på religiösa principer eller bara kulturella eller personliga övertygelser. Ett annat aktuellt exempel är huruvida vi ska anpassa öppettidernabadhus efter olika minoriteters önskemål.


Det är viktigt att vi har en diskussion om vad som ska vara tillåtet och inte i vårt demokratiska samhälle. Det är också viktigt att vi är konsekventa och ser proportionerna på olika typer av problem. Låt oss fortsätta att arbeta för ett öppet, välkomnande samhälle som samtidigt vågar stå för vissa grundläggande principer!



onsdag 20 april 2016

Inte religionen utan politiken är problemet

Chang Frick skriver idag en rasande bra ledare i Nyheter Idag. Speciellt med tanke på att nättidningen kan sägas ligga Sverigedemokraterna nära, eller i alla fall tydligt till höger, så illustrerar Chang att det i fallet Kaplan inte är islam eller muslimer som är problemet, utan att Kaplan har tvivelaktiga politiska kontakter, och även åsikter.


Som Aida Hadzialic illustrerar i Aftonbladets intervju angående Yasri Khans vägran att hälsa på kvinnor (Tv4:s reporter) handlar det om att omfatta grundläggande principer och värderingar i det svenska samhället. Visst, man kan som man, både av religiösa och andra skäl vägra att hälsa på en kvinna. Man kan också hävda att Israel är att jämföra med Nazisternas tredje rike, eller Apartheidens Sydafrika. Men jag tror det är mycket svårt att kombinera med att beträda ett ledande politiskt ämbete, tack och lov.


Därför är det inte förvånande att nu Khan lämnar politiken. Eller att Kaplan gör det för den delen.


Jag kan hålla med om att det varit lite av ett drev, där vissa anklagelser gått till överdrift. Ibland gränsande till islamofobi. Hilan Karaveli påpekar i DN att när man kritiserar Kaplan för de nära förbindelserna med Turkiet och AKP faller det även tillbaka på andra svenska och europeiska politiker. Men jag tror ändå det varit ett ganska skarpt uppvaknande när man insett vidden av Kaplans kontakter med Turkiet. Att Kaplan varit på en middag där även tvivelaktiga typer med högerextrema åsikter varit närvarande tycker inte jag är anledning nog för en avgång. Men däremot just hans jämförande av Israel med Hitlertyskland och misstanken (som tidigare framförts) om antisemitism (Läs "Kaplan regeringens svar på Åkesson").


Det är också häpnadsväckande vilka grodor som ibland rasar ut ur vissa vänstermuslimers munnar, som t ex när Rashid Musa, Sveriges Unga Muslimer, kritiserar Löfvén för att ta emot en syrisk-ortodox patriark, eller Ebba Busch Thor för att posera med en israelisk stridsvagn. Eller när Kaplans pressekreterare jämför Kaplans middagssällskap med att Kungen någon gång kan tänkas ha ätit middag med Bert Karlsson. Varför? Ja, synd att man ska behöva förklara - men Al Assad må vara en hemsk diktator i Syrien, men mig veterligen har han inte utsatt några folk för systematiska folkmord som IS gör med flera kristna minoriteter och Yazidier. Israel må kunna kritiseras, men det är faktisk Mellanösterns enda demokrati, med självklar rätt att försvara sig. Utan landets stridsvagnar hade inte Israel funnits kvar idag. Och att Bert Karlsson skulle kunna jämföras med turkiska islamister som står på torget och säger "de armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!" är förstås orimligt.


Läs gärna Mohammed Omars frågor till Yasri Khan och Mehmet Kaplan innan de båda avgick!
Och Rebecca Weidmo Uvells blogg som tidigt ifrågasatte Kaplans resor till Turkiet.
Och Nyheteridag som ifrågasätter Kaplans kontakter med en korrupt turkisk borgmästare.
Och Mats Knutson om Miljöpartiets djupa kris: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/utan-tvekan-miljopartiets-svaraste-kris-hittills