Jag skriver i Dagens Samhälle om de problem vi har i Dagens Samhälle, som vi måste hjälpas åt att komma tillrätta med.
Mordet på den 31-åriga mamman i Malmö har skakat Sverige. På samma sätt har många upprörts över Tove Lifvendahls beskrivning
av Filip, 13 i Uppsala, vars föräldrar nu tänker flytta från stan på
grund av hot och trakasserier mot pojken som redan en gång bytt skola.
Kriminalitet och våld kommer alltid förekomma, men Sverige har varit relativt skyddat och därför blir de senaste årens skjutningar och gängvåld särskilt obehagliga. Visst måste vi vidta åtgärder på nationell nivå, 10 000 nya poliser, en översyn av lagstiftningen när det gäller våldsbrott och påföljder, bättre samarbete mellan myndigheter och så vidare. Men grundläggande måste samtalet handla om vilka värderingar som ska styra vårt samhälle, och hur vi tillsammans arbetar för att de allra flesta ska sluta upp runt dessa värderingar.
Under många år har vi sett en totalt missriktad integrationspolitik, som byggt på idén att alla kulturer ska ha lika stor plats och att människor som kommer till Sverige ska uppmuntras att behålla sitt språk och sin kultur. Kopplat till decennier av vänsterstyre i Sverige som skapat en offermentalitet och lyft upp kränktheten som norm riskerar detta att förvärra problemen ytterligare framöver.
När poliser tvekar att ingripa mot brottslingar av rädsla för att bli åtalade för övervåld, när lärare drar sig för att lyfta ut mobbare och våldsverkande barn i skolan under hotet om anmälan för diskriminering, eller av rädsla för repressalier från gängen, och när vanliga medborgare inte vågar visar civilkurage genom att ingripa mot pågående brott och övergrepp med risk för att själva bli dömda, ja då är samhället på ett sluttande plan.
Det är klart att vi måste stävja maktmissbruk, övervåld och missgrepp från det offentligas sida, men i Sverige är inte huvudproblemet att vi har en för auktoritär eller våldsbejakande samhällsapparat. Problemet är att det finns för få som vågar sätta ner foten när det gäller tilltagande våldsanvändning i hemmen, i skolor, på gator och i kretsar som hyllar våldsbejakande extremism.
På svenska skolor sker dagligen hot och okvädingsord elever emellan, och även våld och drogmissbruk. Lärare gör en fantastisk insats för att hjälpa elever och familjer, men situationen blir lätt övermäktig. Vad vi behöver göra nu är att steg för steg få tillbaka ordning och reda, tydliga gränser och hjälpas åt att stävja de oacceptabla övergrepp på det som vi alla upplever som normalt och sunt förnuft.
På lokal nivå kan vi göra en hel del saker. I Uppsala har vi kristdemokrater föreslagit och fått infört patrullerande kommunala ordningsvakter sedan ett par år tillbaka. Vi föreslår nu också en vaccinationskampanj mot antisemitism och mobilfria skolor. Vi måste steg för steg fatta beslut på både lokal, regional och statlig nivå som gör att människor återfår trygghet och ett förtroende för att det finns hopp om att skutan kan vändas på rätt köl. Målet är en varm samhällsgemenskap där människor känner sig sedda och uppmuntrade – var med i arbetet!
Kriminalitet och våld kommer alltid förekomma, men Sverige har varit relativt skyddat och därför blir de senaste årens skjutningar och gängvåld särskilt obehagliga. Visst måste vi vidta åtgärder på nationell nivå, 10 000 nya poliser, en översyn av lagstiftningen när det gäller våldsbrott och påföljder, bättre samarbete mellan myndigheter och så vidare. Men grundläggande måste samtalet handla om vilka värderingar som ska styra vårt samhälle, och hur vi tillsammans arbetar för att de allra flesta ska sluta upp runt dessa värderingar.
Under många år har vi sett en totalt missriktad integrationspolitik, som byggt på idén att alla kulturer ska ha lika stor plats och att människor som kommer till Sverige ska uppmuntras att behålla sitt språk och sin kultur. Kopplat till decennier av vänsterstyre i Sverige som skapat en offermentalitet och lyft upp kränktheten som norm riskerar detta att förvärra problemen ytterligare framöver.
När poliser tvekar att ingripa mot brottslingar av rädsla för att bli åtalade för övervåld, när lärare drar sig för att lyfta ut mobbare och våldsverkande barn i skolan under hotet om anmälan för diskriminering, eller av rädsla för repressalier från gängen, och när vanliga medborgare inte vågar visar civilkurage genom att ingripa mot pågående brott och övergrepp med risk för att själva bli dömda, ja då är samhället på ett sluttande plan.
Det är klart att vi måste stävja maktmissbruk, övervåld och missgrepp från det offentligas sida, men i Sverige är inte huvudproblemet att vi har en för auktoritär eller våldsbejakande samhällsapparat. Problemet är att det finns för få som vågar sätta ner foten när det gäller tilltagande våldsanvändning i hemmen, i skolor, på gator och i kretsar som hyllar våldsbejakande extremism.
På svenska skolor sker dagligen hot och okvädingsord elever emellan, och även våld och drogmissbruk. Lärare gör en fantastisk insats för att hjälpa elever och familjer, men situationen blir lätt övermäktig. Vad vi behöver göra nu är att steg för steg få tillbaka ordning och reda, tydliga gränser och hjälpas åt att stävja de oacceptabla övergrepp på det som vi alla upplever som normalt och sunt förnuft.
På lokal nivå kan vi göra en hel del saker. I Uppsala har vi kristdemokrater föreslagit och fått infört patrullerande kommunala ordningsvakter sedan ett par år tillbaka. Vi föreslår nu också en vaccinationskampanj mot antisemitism och mobilfria skolor. Vi måste steg för steg fatta beslut på både lokal, regional och statlig nivå som gör att människor återfår trygghet och ett förtroende för att det finns hopp om att skutan kan vändas på rätt köl. Målet är en varm samhällsgemenskap där människor känner sig sedda och uppmuntrade – var med i arbetet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar