Kvinnors otrygghet är en nationell kris

Jag och Erik Slottner i Aftonbladet om Kvinnors otrygghet och utsatthet. Vi beskriver bland annat hur vi tagit initiativ till kommunala ordningsvakter både i Stockholm och Uppsala för att motverka detta.

Här är texten:

De senaste dagarnas förfärliga mord på kvinnor har inte lämnat någon oberörd. Händelser som vi i Sverige tidigare aldrig skulle tro kunde utspela sig här tycks ha blivit vardag. Samtidigt som det råa, dödliga våldet nu drabbar kvinnor på öppen gatan fortsätter utvecklingen vad gäller sexuella övergrepp och våldtäkter. I både Stockholm och Uppsala har det den senaste tiden skett flera överfall som drabbat unga kvinnor. I Stockholmsförorten Rågsved har två försök till våldtäkt och två våldtäkter satt skräck i de boende och i centrala Uppsala har fyra överfall, varav två våldtäktsförsök och två fullbordade våldtäkter inträffat.

I början av augusti släppte BRÅ siffror som visar att antalet anmälda sexualbrott i Sverige ökat med 14 procent hittills i år jämfört med samma period förra året. Året innan var ökningen av antalet anmälda våldtäkter 29 procent. 

Det är en oacceptabel utveckling. BRÅ:s nationella trygghetsundersökning som utkom tidigare i våras visar att även utsattheten för sexualbrott ökat kraftigt flera år i rad. Samma undersökning visar att nästan varannan kvinna känner sig otrygg när hon rör sig utomhus efter mörkrets intrång.

Vänsterpartierna sviker kvinnorna genom att hävda att de inte alls är mer utsatta än tidigare. I deras värld är statistiken ett resultat av ökad anmälningsbenägenhet efter metoo. Inte så konstigt att man inte vill lösa problemet om man låtsas som att det inte finns. I väntan på deras uppvaknande tvingas civilsamhället och några av Sveriges kommuner ta saken i egna händer. 

Så har skett både i Uppsala och i Rågsved. I grupperna ”Uppsala Gäris” och ”Rågsved Gäris” har omkring 17 000 kvinnor organiserat sig. Tillsammans arrangerar de nattvandringar för att försöka återskapa den trygga utomhusmiljö som för bara några år sedan var en självklarhet i Sverige. Grupper som dessa, som nu kommer samman för att hjälpa sina medsystrar, förtjänar både stöd och uppbackning från samhällets sida.

Även kommunerna tvingas använda hårt ansträngda ekonomiska resurser för att hantera utvecklingen. Både i Uppsala och i Stockholm har vi tagit initiativ till kommunala ordningsvakter för att försöka återupprätta tryggheten på gator och torg. Polisen nationellt och lokalt vittnar om att dessa vakter utgör ett oerhört viktigt komplement när polisens resurser brister. Forskning visar dessutom att synlig uniformpersonal har en positiv inverkan på tryggheten bland invånare, oavsett om det rör sig om poliser eller annan ordningspersonal. 

När behovet av en synlig poliskår är som störst blir det påtagligt att resurserna är långt ifrån tillräckliga. Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning (NOA), har själv bekräftat att det kommer råda polisbrist fram till år 2024 och att poliser i yttre tjänst kommer vara den mest knappa resursen.

För att råda bot på otryggheten måste regeringen ge det civila samhället det stöd de behöver för att bistå, men även kommunerna mandat att själva hantera problemen. Bland annat krävs en lagändring som innebär att kommunerna kan använda sina ordningsvakter på platser och tider då behoven är som störst. Enligt dagens föråldrade lagstiftning från 1980 har de kommunala ordningsvakterna bara befogenhet att röra sig på avgränsade platser, så kallade LOV3-områden, vilket vi tagit initiativ att tillskriva regeringen om. Gemensamma utsättningar för lokalpolis och ordningsvakter, som tidigare beprövats både i Stockholm och i Uppsala, borde vara en målsättning för att maximera nyttan och möta gemensamma utmaningar.

Stockholm och Uppsala arbetar tillsammans med polisen för att möjliggöra att trygghetskameror placeras på fler strategiska platser. Dessa fungerar trygghetsskapande och i brottsförebyggande syfte och samtidigt investerar kommunerna i olika åtgärder för att förbättra belysningen, rusta upp otrygga platser och röja i överväxta buskage. Otryggheten måste bekämpas genom en palett av åtgärder och då krävs samarbete på bred front. 

De långsiktiga lösningarna på problemen är kraftfulla insatser som förbättrar den värderingsmässiga integrationen samt fler poliser. Dessa förändringar kommer ta tid, till dess måste regeringen hörsamma kommunernas vädjan och modernisera lagstiftningen för ordningsvakter. Alla kvinnor ska kunna röra sig fritt utan att känna sig otrygga, i Rågsved, Uppsala och hela övriga Sverige.

Erik Slottner, trygghetsborgarråd Stockholms stad (KD)
Jonas Segersam, kommunalråd Uppsala kommun (KD)

Vad säger Säpo om islamskt centrum i Stenhagen?

I dag skriver jag i UNT om att vi säger nej till ny moské i Stenhagen. Så länge vi inte säkerställt att det inte förekommer utländsk finansiering och att Säpo kan gå i god för att centret inte blir en dörröppnare för våldsbejakande extremism så säger vi nej.

Här är texten:

Kristdemokraterna har tydligt tagit avstånd från utländsk finansiering av moskéer i Sverige, därför säger vi nu nej till Dawa-stiftelsens ansökan om bygglov för ett islamskt center i Stenhagen. Vi är oroliga att en sådan byggnad öppnar vägen för politisk, islamistisk aktivism.

Islam i sig är naturligtvis i religionsfrihetens namn välkommet, och vi ska inte styra vilken religion och trosuppfattning enskilda individer har. Men när man börjar bygga fysiska institutioner och organisationer som har som mål att upprätta ett politiskt, islamistiskt styre i Sverige är det vår skyldighet att säga nej.

Enligt en rapport från försvarshögskolan (MSB 2018) poängterar forskningen vikten av att, när det gäller politisk islamism, förstå samspelet mellan bland annat lokal och kulturell kontext, ideologi, tongivande predikanter, nätverksstrukturer, sociala medier och gruppdynamik. Uppsala-moskén har bjudit in hatpredikanten Abu Raad, även kallad ”Gävleimamen”, som nu också utvisas ur landet eftersom han av Säpo anses vara ett hot mot rikets säkerhet. Tyvärr har vi ännu inte hört något avståndstagande från företrädare i Uppsala.

Det vore således på sin plats att Säpo tillfrågas om det är lämpligt att upprätta ett centrum som riskerar bli grogrund för politisk islamism i Uppsala. Vad skulle det få för konsekvenser och påverkan på hotbilden? Även om plan- och byggnadslagen i sig inte tar ställning till vad byggnaden ska användas till, måste vi agera politiskt i den här frågan, sett till säkerhetsaspekten.

Vi lyfte hotet från Salafismen i somras. Målet med da’wa, som betyder mission, är att införa en islamistisk samhällsordning med sharialagstiftning, precis som i dagens Saudiarabien och i islamistiska Iran. Även i Irak är Dawa-partiet historiskt en militant shiitisk islamistisk grupp. Det är därför värt att påminna om att enligt sharia så straffas äktenskapsbrytare med stening, tjuvar med handavhuggning och äktenskap ingås genom släktens bestämmande. I Turkiet ser vi hur ett demokratiskt land infiltreras med värderingar som strider mot grundläggande demokratiska principer. I Sverige skiljer vi på politik och religion, och därför kan vi inte acceptera islamistisk aktivism som i grund och botten är en politisk rörelse som vill omstörta vårt samhällssystem.

Problemet när man lyfter detta är att man ofta pekar på själva religionen islam som felet, inte dess extrema avgreningar. Och då landar man också i slutsatsen att all religion är dåligt, att religiösa skolor och religiösa symboler ska förbjudas. Men vi måste börja prata om vad religioner står för så vi inte kastar ut barnet med badvattnet.

Det är viktigt att poängtera att den kristna etiken är grunden för vårt västerländska samhälle, och de mänskliga rättigheterna. Dessa värderingar har därför en särställning i Sverige. Andra religioners tillämpning är välkommen så länge den respekterar dessa grundläggande värderingar i praktisk handling. Att kämpa för ett politiskt system som accepterar kvinnoförtryck, hederskultur, våld i nära relationer samt förnekar alla människors lika värde och den västerländska samhällsmodellen är därför inte acceptabelt.

Vi vet att fler partier i Uppsala vill säga nej till det islamska centret, inte minst C som lyft frågan i plan- och byggnadsnämnden. Även SD säger nej, men deras problem är att allt de gör blir slag i luften eftersom de inte har några samarbetspartier och således saknar politisk genomslagskraft.

Vår utgångspunkt är att om det finns minsta risk att ett islamskt centrum i Stenhagen blir en grogrund för våldsbejakande extremism är det vår skyldighet att säga nej. Förhoppningsvis visar vänsterstyret i Uppsala ryggrad och ser till att detta stoppas innan det är för sent.

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd Uppsala

Mobilfria skolor i Uppsala

Vi föreslår nu mobilfria skolor i Uppsala, något som Radio Uppland rapporterade om igår. Bakgrunden är händelsen med "Filip", 13,  som Tove Lifvendahl skrev om i SvD förra helgen.

Efter skolans slut står gänget och väntar utanför på den som gänget ska spöa upp.  Det är ett beteende som eskalerar i Uppsala. Vuxenvärlden står snart sagt helt maktlös. Men under tiden det diskuteras vad som bör göras, fortsätter trakasserierna, hoten och slagen. 

Ungdomar kontaktar varandra via mobilen. Det är verktyget för att hålla reda på var offret befinner sig och att kunna samla gänget för att möta upp efter skoldagen.

Tag då bort verktyget. Det hjälper en hel del. Inför mobilförbud för eleverna i skolan. Hela dagen. Samla in telefonerna på morgonen och lämna tillbaka dem då eleverna slutar för dagen. 

Om alla skolor i Uppsala kommun gör på det sättet, kommer färre elever att behöva vara rädda för att gå hem. Och eleverna får en bra mycket lugnare skola med bättre studiero.

Vi tror att mobilförbud kan vara en del av lösningen och kommer att backa upp de rektorer och lärare som vill göra konkreta förbättringar i skolmiljön.

Islamistisk diktatur

Hörde du sommarpratet igår? Azita Shariati, VD för Sodexo, berättade om sin bakgrund i den islamistiska diktaturen Iran - hur hon fann kärleken och hur det tvingade dem att tillsammans fly Iran för att söka en fristad i Sverige.

Jag har de senaste veckorna läst två andra omskakande böcker på ett liknande tema. Annahita Parsans "Flykten till livet" och Soheila Fors' "Bakom varje fönster bor ett hjärta". Annahita flydde även hon från Iran tillsammans med en man som misshandlade henne och en liten dotter (Roksana som jag träffat i jobbsammanhang) - via en obeskrivlig flykt över bergen till Turkiet och tre månader i turkiskt fängelse, och arbetar numera som präst i Hammarbykyrkan dit hon hamnade efter en osannolik livsresa i Danmark och Sverige. Soheila har även hon erfarenhet av en flykt från Iran, men framförallt innehåller boken ett antal vittnesbörd från några av de kvinnor som hon hjälpt genom sina tehus och Khatoon-stiftelsens skyddade boende.

Ofta och mycket kritiseras Israel i svenska media. Efter att ha satt sig in i situationen i Iran, och för den delen Saudiarabien, två stenhårda islamistiska diktaturer i Mellanöstern, båda fiender till just Israel, så saknar denna kritik helt proportioner. Är det några som borde kritiseras så är det just Iran och flera andra grannländer i Mellanöstern som instituionaliserat heders-våld, och -förtryck, och praktiserar Sharialagstiftning enligt islamsk modell. Helt förskräckande exempel.

Vi måste tydligt ta avstånd från den här ideologin där man accepterar att kvinnor är nästan värdelösa, får behandlas hur som helst, och där minsta överträdelse mot det som anses acceptabelt i denna islamistiska tolkning av religionen straffas med helt orimliga straff, handavhuggning, stening, utfrysning ur familjen, våld och andra repressalier. Speciellt när denna kultur sprider sig till Sverige måste vi ta tydligt avstånd och upplysa om de värderingar som gäller i vårt samhälle (och som till stor utsträckning borde gälla även i Mellanöstern). Men det finns hopp. Det är alla dessa tre kvinnor exempel på, och därför lönar det sig att fortsatt kämpa för mänskliga rättigheter, godhet, och upplysning!

Svenska värderingar

I går skrev jag en artikel i tidningen Världen Idag om "Svenska värderingar". Redaktionen valde att sätta rubriken "KD och SD skiljer sig i synen på svenska värderingar". Det var en av mina poänger. Man skulle lika gärna kunna skrivit att KD måste kunna samarbeta med SD i vissa frågor. Jag beskrev situationen i Norge där KrF nu gått in i samma regering som motsvarigheten till Moderaterna och Sverigedemokraterna (fast FrP och SD har stora skillnader). Du får läsa själv och se om du tycker jag har en poäng. Det viktiga är att vi i Sverige (och Uppsala) får ett nytt styre, med sunda värderingar!

Eftersom artikeln bara fanns i papperstidningen och inte på nätet kommer texten även här:

Svenska värderingar

Kristdemokratisk ideologi är grundad på mångtusenåriga principer. Sveriges nya politiska landskap ger oss dock nya utmaningar. Innan valet 2018 var Moderater och Socialdemokrater motpolerna. Nu är det MP och SD – och det kanske tydligaste tecknet på förändringen är att för många liberaler i C och L tycks nu huvudmotståndaren vara KD i stället för S.

Det nya landskapet präglar också kristenheten. Tiggeriförbud både stöds och förkastas på kristna ledarsidor. När det gäller synen på SD är meningarna delade vilket illustrerades i en debatt förra året här i ViD mellan Joakim Lundqvist och Lars Enarson. Har SD en problematisk människosyn, eller är de enda partiet som erbjuder ett alternativ till den ”nedbrytande politiska utvecklingen” i Sverige?

För ett kristdemokratiskt parti kräver den nya kartan nya strategier. I Norge gick under det senaste året vårt systerparti Kristelig Folkeparti igenom en otroligt svår process där partiet delades i två halvor. Den ena delen med partiledaren Knut Arild Hareide i spetsen vägrade befatta sig med högerpopulistiska Fremskrittspartiet och föredrog därmed att inleda samarbete med Socialdemokraterna, och den andra delen ville gå in i Erna Solbergs regering med Högern och FrP (ett steg som även liberalerna tog ett år tidigare). I november vann ”höger-linjen” med 98 röster mot 90, Hareide avgick och ersattes av Kjell Ropstad, och partiet blev en del av Norges första borgerliga majoritetsregering sedan 1985.

I KD har inte motsättningarna varit lika stora, men vi ser lite av samma dynamik idag. Nu ska sägas att SD har en helt annan historisk bakgrund än norska FrP, och Jimmie Åkessons tal i Almedalen gav åtminstone mig tydliga associationer till ”Bevara Sverige Svenskt”, den mylla som präglade partiet i början av 90-talet, när Åkesson engagerade sig. Samtidigt representerar SD en stor del av väljarkåren, och den socialkonservativa ideologi partiet numera bekänner sig till har gjort att man landat i flera politiska ståndpunkter som liknar KD:s. 

Därför kan det tyckas som att KD blir något slags ”plagiat” av SD när Ebba talar om svenska värderingar, om ökad kriminalitet och om problemen med integration och migration. Den kristdemokratiska ideologin står emellertid fast sedan långt tidigare, och bara för att vi vågar tala om frågor och problem som många andra förtiger betyder det inte att vi är extrema. Alf Svensson vågade konfrontera problemen med felaktiga sjukskrivningar, Göran Hägglund lyfte behovet av en omläggning av migrationspolitiken (tillfälliga uppehållstillstånd och sänkta bidrag) och nu tar Ebba Busch Thor upp det alla egentligen redan vet, det stora misslyckandet med svensk integrationspolitik under de senaste decennierna.

Den stora skillnaden mellan SD och KD är att när SD talar om ”svenska” värderingar, så är det något kopplat till den svenska nationen / folket. Allt får ett egenvärde just för att det är svenskt. När vi kristdemokrater talar om svenska värderingar, då är det för att den judisk-kristna etiken haft så stor prägel på vårt land över många sekler. Slaveriet förbjöds 1335, Kvinnofrid infördes 1280, yttrandefrihet 1766. När Europakonventionen undertecknades 1950 var det under starkt intryck av kristdemokratiskt tänkande, som var de värderingar som blev fundamentet för det nya Europa i ruiner efter kommunism och nazism.

Vi behöver nu en värderevolution, där dessa värden kan bli en del av vår vardag och svenska kultur, bland både gammalsvenskar och nysvenskar. Det finns vissa värdemätare som är särskilt lämpliga att aktivt arbeta med. En sådan är antisemitism som visar hur vi ser på främlingar, en annan är hedersvåld som illustrerar kvinnosynen, en tredje är bidragsfusk och oärlighet som mäter styrkan i samhällsgemenskapen, och ett fjärde är synen på de äldre – uttryckt i respekt och en värdig äldreomsorg. Vi behöver tillsammans ta krafttag för att komma tillrätta med de sidor i vårt samhälle som strider mot svenska värderingar och kultur, och på så vis bygga samhällsgemenskapen starkare.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala