Var går gränsen?

När man studerar demokrati lär man sig att det delvis är en beslutsregel - majoritetens beslut gäller. Men man lär sig också att den måste kopplas till en idé om skydd för minoriteter, och för grundläggande mänskliga rättigheter.


I ett samhälle måste man alltid göra avvägningar mellan vad som är rationellt och funktionellt för att samhället i stort ska fungera - alltså vilket värdesystem, eller "normer", vi ska ha.


I Sverige kör vi bil på höger sida. Vi ger alla över 18 år rösträtt. Alla måste betala skatt av sin inkomst. Vi har rätt att säga vad vi tycker och tänker, så länge det inte skadar någon annan. Det finns också massor med oskrivna sociala normer. T ex att man ställer sig sist i kön. Att man inte utan mycket bra anledning sätter sig och tigger på gatan. Att man svarar på tilltal. Att man hälsar på varandra i hand.


Mycket av samhällsdebatten handlar om vilka "avvikelser" från det normala som ska vara accepterat, eller till och med eftersträvansvärt, och vad vi inte kan acceptera. I Sverige är det inte tillåtet att undervisa sina barn utanför skolan. Vill man göra det kan man lika gärna packa ihop sina saker och gå i exil (om man inte vill få barnen omhändertagna), som en familj jag känner. Det är inte heller tillåtet att som barnmorska vägra utföra en abort. Då får man antingen byta yrkesbana, eller flytta utomlands. Man får inte heller låta bli att betala skatt - då får man antingen sitta i fängelse - eller (återigen) flytta utomlands.


Går man tillbaka i tiden var restriktionerna och enhetligheten betydligt större. Man fick lämna landet (eller bli straffad) om man inte tillhörde Svenska Kyrkan, inte tog nattvard eller ordnade kristna (eller andra) möten i hemmet. Det fanns en mängd lagar runt häxeri, "hor" (sex utanför äktenskapet), homosexualitet, husaga, omyndigförklarande av kvinnor etc som känns väldigt främmande för oss i dagens pluralistiska samhälle. Värnplikten avskaffades ganska nyligen, och innebar i min ungdom att man fick sitta i fängelse om man vägrade delta i det militära eller civila försvaret av Sverige.


Med den här bakgrunden är det inte så konstigt att det blir diskussioner om vad olika minoriteter faktiskt kan kräva i anpassning från det omgivande samhället. Särskilt när vissa krav på vissa områden står i strid med andra principer på andra områden.


I den färska "handskakningsdebatten" finns det exempelvis vad jag förstår domar i Europadomstolen där man diskuterar vilka principer som ska gå först, och att t ex jämställdhetsprincipen i vissa fall kan gå före religionsfrihetsprincipen. Om nu att vägra skaka hand kan sägas vara grundat på religiösa principer eller bara kulturella eller personliga övertygelser. Ett annat aktuellt exempel är huruvida vi ska anpassa öppettiderna på badhus efter olika minoriteters önskemål.


Det är viktigt att vi har en diskussion om vad som ska vara tillåtet och inte i vårt demokratiska samhälle. Det är också viktigt att vi är konsekventa och ser proportionerna på olika typer av problem. Låt oss fortsätta att arbeta för ett öppet, välkomnande samhälle som samtidigt vågar stå för vissa grundläggande principer!

Inte religionen utan politiken är problemet

Chang Frick skriver idag en rasande bra ledare i Nyheter Idag. Speciellt med tanke på att nättidningen kan sägas ligga Sverigedemokraterna nära, eller i alla fall tydligt till höger, så illustrerar Chang att det i fallet Kaplan inte är islam eller muslimer som är problemet, utan att Kaplan har tvivelaktiga politiska kontakter, och även åsikter.


Som Aida Hadzialic illustrerar i Aftonbladets intervju angående Yasri Khans vägran att hälsa på kvinnor (Tv4:s reporter) handlar det om att omfatta grundläggande principer och värderingar i det svenska samhället. Visst, man kan som man, både av religiösa och andra skäl vägra att hälsa på en kvinna. Man kan också hävda att Israel är att jämföra med Nazisternas tredje rike, eller Apartheidens Sydafrika. Men jag tror det är mycket svårt att kombinera med att beträda ett ledande politiskt ämbete, tack och lov.


Därför är det inte förvånande att nu Khan lämnar politiken. Eller att Kaplan gör det för den delen.


Jag kan hålla med om att det varit lite av ett drev, där vissa anklagelser gått till överdrift. Ibland gränsande till islamofobi. Hilan Karaveli påpekar i DN att när man kritiserar Kaplan för de nära förbindelserna med Turkiet och AKP faller det även tillbaka på andra svenska och europeiska politiker. Men jag tror ändå det varit ett ganska skarpt uppvaknande när man insett vidden av Kaplans kontakter med Turkiet. Att Kaplan varit på en middag där även tvivelaktiga typer med högerextrema åsikter varit närvarande tycker inte jag är anledning nog för en avgång. Men däremot just hans jämförande av Israel med Hitlertyskland och misstanken (som tidigare framförts) om antisemitism (Läs "Kaplan regeringens svar på Åkesson").


Det är också häpnadsväckande vilka grodor som ibland rasar ut ur vissa vänstermuslimers munnar, som t ex när Rashid Musa, Sveriges Unga Muslimer, kritiserar Löfvén för att ta emot en syrisk-ortodox patriark, eller Ebba Busch Thor för att posera med en israelisk stridsvagn. Eller när Kaplans pressekreterare jämför Kaplans middagssällskap med att Kungen någon gång kan tänkas ha ätit middag med Bert Karlsson. Varför? Ja, synd att man ska behöva förklara - men Al Assad må vara en hemsk diktator i Syrien, men mig veterligen har han inte utsatt några folk för systematiska folkmord som IS gör med flera kristna minoriteter och Yazidier. Israel må kunna kritiseras, men det är faktisk Mellanösterns enda demokrati, med självklar rätt att försvara sig. Utan landets stridsvagnar hade inte Israel funnits kvar idag. Och att Bert Karlsson skulle kunna jämföras med turkiska islamister som står på torget och säger "de armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!" är förstås orimligt.


Läs gärna Mohammed Omars frågor till Yasri Khan och Mehmet Kaplan innan de båda avgick!
Och Rebecca Weidmo Uvells blogg som tidigt ifrågasatte Kaplans resor till Turkiet.
Och Nyheteridag som ifrågasätter Kaplans kontakter med en korrupt turkisk borgmästare.

Och Mats Knutson om Miljöpartiets djupa kris: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/utan-tvekan-miljopartiets-svaraste-kris-hittills

Om att hejda vänsterns stolligheter

I dagarna har sosseregeringen med vänsterns stöd lagt fram sin budget. Där finns som vanligt mer av skattebetalarnas pengar som sägs gå till "välfärden" - och ännu mer sägs det bli.


I Uppsala kommun gör vi vad vi kan för att hindra den här skattehöjarpolitiken, och stoppa stolliga förslag från majoriteten.


Ett av dessa stolliga förslag har presenterats idag - i form av ännu en omorganisation. Som om man skulle lösa kommunens problem på det sättet.


I stället för att ta ett ordentligt tag i brister i den ekonomiska uppföljningen - som också är en del av orsaken till att omsorgsnämnden och socialnämnden går sammanlagt med nästan 60 mnkr i underskott 2015 - så väljer majoriteten att understödja ett förslag som innebär att man slår sönder den väl fungerande verksamheten inom Uppsala Vård och Omsorg. Kommunens egenregiverksamhet har över 4000 anställda och omsätter nästan 2 miljarder kronor. Det är en av få egenregiverksamheter i Sverige som inte går med underskott - och som dessutom framgångsrikt konkurrerar med privata företag och förmår rekrytera kompetent arbetskraft från andra håll. Denna organisation vill man nu slå sönder och dela upp på tre beställarnämnder.


Jag är ingen förkämpe för "beställar- utförarsystemet" i sig, men en omfattande organisationsförändring måste föregås av en grundlig analys om varför en förändring ska ske, och kräver dessutom att man gör ett ordentligt förankringsarbete så att man inte riskerar att förlora kompetent personal. Det hinns inte med på några få månader.


Denna omorganisation har jämförts med den nyligen genomförda av skolan och kulturen, men skillnaderna är att där fanns en bred blocköverskridande enighet, och dessutom styrs skola och kultur av helt andra regelverk där bland annat konkurrens antingen saknas (kultur) eller styrs av staten och skolverket (skolan). För att kommunen ska vara en trovärdig aktör inom äldreomsorg, LSS, socialtjänst och hemtjänst med mera så måste man vara tydlig med att skilja på sina olika roller som systemledare ("beställare") och huvudman ("utförare").


Tyvärr har inte majoriteten lyssnat på våra farhågor och frågor från alliansen utan sedan det första beslutet om en översyn i kommunstyrelsen 3/3 har de bara kört vidare på samma spår.


Se SVT
UNT
Alliansens svar / UNT: http://mobil.unt.se/uppland/uppsala/laga-inte-nagot-som-inte-ar-trasigt-4194213.aspx

Värna svenska kvinnofriden!

Dagens Nyheter lyfter idag en angelägen fråga. Den osäkerhet som framförallt unga tjejer känner i vårt samhälle, och som hänger samman med vad som ser ut att vara en värderingsförskjutning till en lägre respekt för tjejers kroppsliga integritet.


Att människor uppför sig dåligt mot varandra, och att det alltid förekommer och förekommit övergrepp och förgripligheter är tyvärr en sanning - men en sanning som vi måste hantera på ett kraftfullt och tydligt sätt. Det är aldrig OK att förgripa sig på en medmänniska, och sexuella närmanden måste förutsätta samtycke och ömsesidighet.


Redan Birger Jarl, och hans son, Magnus Ladulås stadgade om Kvinnofrid, tillsammans med de andra fridslagarna - Hemfrid, Tingsfrid och Kyrkofrid. Det var en del av det svenska statsbygget, då detta var så kallade "Edsöre-lagar", det vill säga lagar som kungen (över hela Sverige) genom ed förband sig att upprätthålla.


Detta var en del i en rättsprocess där den kanoniska lagen, med sin inspiration från Kyrkan, vann mark även i Norden. Som en del av detta trängdes gamla, hedniska rättstraditioner som blodshämnd, järnbörd, brudrov och våldgästande tillbaka (inskränkningarna av just våldgästandet utifrån Skänninge möte 1248 gav upphov till Magnus "Ladulås" tillnamn).


Kvinnofriden innebar stadgande av stränga straff mot att våldföra sig på och föra bort kvinnor. Jag tror vi behöver arbeta för att åter lyfta denna del av vår svenska värdegrund! Både yngre och äldre, människor med annan kulturell bakgrund och "svenskar" behöver alla få en bättre förståelse av vad det innebär att respektera och högakta varandra. Tyvärr ger också den förljugna pornografin en felaktig bild av vad sex är för många ungdomar. I stället för att lyfta betydelsen av en relation fokuseras på det tekniska "knullandet" där både kvinnor och män objektifieras på ett tragiskt sätt.


Förslag på hur vi ska sprida en sund och bra värdgrund mottages tacksamt! TRIS är en organisation som jobbar på ett bra sätt mot osunda värderingar i form av hedersrelaterat våld - vilket också föranlett att Uppsala kommun nu stärker sina bidrag. Det finns säkert fler sådana organisationer i civilsamhället som vi från politikens sida kan stödja och uppmuntra för att sprida en bättre värdegrund i samhället!

Ny karta för Regionsverige

Nu är det åter dags för en ny karta för regionsverige. En fråga som jag följt sedan Svegfors ansvarskommitté arbetade med frågan för snart 15 år sedan. På kartan från HD-Sydsvenskan ovan ser vi förslaget från regeringens utredare Kent Johansson och Barbro Holmberg.

Ett väntat resultat. Det som överraskar mig är att de föreslår Värmland tillhöra Västra Götalandsregionen, och att Gotland förs till Stockholm. Värmland är kanske i och för sig inte så överranskande med tanke på att det var Kent Johanssons eget förslag när han skrev en artikel i DN 2011 med flera sydvästsvenska regionpolitiker (han har själv en bakgrund som regionråd i Västra Götalands Regionen). Och Gotland ingår i dag i samma sjukvårdsregion som Stockholm, men de har ändå valt att samarbeta med Uppsala Universitet och Akademiska sjukhuset, så det är inte någon självklar indelning.

Det återstår många knäckfrågor - Halland, Södra sjukvårdsregionen (idag har Lunds universitetssjukhus med t ex Kronobergs län i sin region), och Norrlandslänen där Jämtland knappast köper modellen med en region bestående av halva Sverige (Allt norr om Gävleborg-Dalarna).

Vår egen landshövding, Peter Egardt har i DN med sin kollega i Stockholm talat för en sammanslagning av storstadsregionen, men jag tror för det första inte det är aktuellt för Stockholm att utöka sin redan (befolkningsmässigt) stora region. De är ju inte ens överens om att ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen, något som gjorts i stort sett i hela övriga Sverige. För det andra tror jag också Uppsala vinner på ett samarbete med liknande städer som Västerås, Eskilstuna och Örebro - och tillsammans blir vi en jämbördig samarbetspart med det starka Stockholms län vilket ger en bättre balans och utvecklingskraft för hela Mälardalen.

Se även
Dagens medicin
SVT
Aftonbladet
Dalarnas tidning
Radio Gävleborg 


mina tidigare inlägg
2008 m fl
2011
2012
2015