Ny karta för Regionsverige

Nu är det åter dags för en ny karta för regionsverige. En fråga som jag följt sedan Svegfors ansvarskommitté arbetade med frågan för snart 15 år sedan. På kartan från HD-Sydsvenskan ovan ser vi förslaget från regeringens utredare Kent Johansson och Barbro Holmberg.

Ett väntat resultat. Det som överraskar mig är att de föreslår Värmland tillhöra Västra Götalandsregionen, och att Gotland förs till Stockholm. Värmland är kanske i och för sig inte så överranskande med tanke på att det var Kent Johanssons eget förslag när han skrev en artikel i DN 2011 med flera sydvästsvenska regionpolitiker (han har själv en bakgrund som regionråd i Västra Götalands Regionen). Och Gotland ingår i dag i samma sjukvårdsregion som Stockholm, men de har ändå valt att samarbeta med Uppsala Universitet och Akademiska sjukhuset, så det är inte någon självklar indelning.

Det återstår många knäckfrågor - Halland, Södra sjukvårdsregionen (idag har Lunds universitetssjukhus med t ex Kronobergs län i sin region), och Norrlandslänen där Jämtland knappast köper modellen med en region bestående av halva Sverige (Allt norr om Gävleborg-Dalarna).

Vår egen landshövding, Peter Egardt har i DN med sin kollega i Stockholm talat för en sammanslagning av storstadsregionen, men jag tror för det första inte det är aktuellt för Stockholm att utöka sin redan (befolkningsmässigt) stora region. De är ju inte ens överens om att ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen, något som gjorts i stort sett i hela övriga Sverige. För det andra tror jag också Uppsala vinner på ett samarbete med liknande städer som Västerås, Eskilstuna och Örebro - och tillsammans blir vi en jämbördig samarbetspart med det starka Stockholms län vilket ger en bättre balans och utvecklingskraft för hela Mälardalen.

Se även
Dagens medicin
SVT
Aftonbladet
Dalarnas tidning
Radio Gävleborg 


mina tidigare inlägg
2008 m fl
2011
2012
2015

Avpolitisera kulturen

Jag skriver idag i UNT om armlängds avstånd inom kulturpolitiken, och att vi kristdemokrater önskar avpolitisera kulturen. Eftersom texten inte finns på nätet kan du läsa här:

Krikortz ”Väggmålning” (”DDR-konsten”) har orsakat en intensiv konstdebatt. Vi kristdemokrater välkomnar detta, eftersom vi ser konsten och kulturen som ett viktigt, levande och positivt inslag i vårt demokratiska samhälle. Vi har dock framfört att vi vill ”avpolitisera kulturen”. Idag finns tyvärr tendenser till att vissa kulturella uttryck regleras på ett inkonsekvent sätt.

Jag har som tidigare ordförande i landstingets kulturnämnd och Bror Hjorths stiftelse försvarat principen om ”armlängds avstånd”. Estetiska avvägningar lämpar sig dåligt för politiska debatter. Politiker som inte förstår detta hamnar i samma dike som SD – konst skall vara ”harmonisk och estetiskt tilltalande” - eller Nazisterna, som förbjöd ”entartete kunst” (degenererad konst).

För att få en starkare demokratisk förankring av den offentliga konsten välkomnar vi Uppsala kulturnämnds beslut att ta fram riktlinjer för konstnärliga gestaltningsprojekt. I väntan på detta har jag föreslagit att Krikortz verk (som domkyrkans judesugga) förses med förklarande skyltar. Jag föreslår även en inramning med taggtråd, ungefär som DDR-staten ingärdades med en mur som skydd.

Men man kan undra varför viss konst anses för politisk och kränkande, som man väljer att censurera, medan annan (exempelvis DDR-konsten) inte gör det? Kulturhuset i Stockholm valde nyligen att delvis ta bort Makode Lindes namn på sin utställning ”Negerkungens återkomst” och Moderna museet förklarade att man inte vill ta emot Lars Vilks världskända Mohammedteckning som donation. Även Operan tog bort reklamen för Svansjön eftersom bilden på den färgade manlige dansaren CE Archer upplevdes kränkande.

Miljöpartiets arbetsgrupp för kultur går till och med ett steg längre – de vill införa en statligt sanktionerad åsiktspolis där bland annat ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper” ska utbilda hela kultursektorn i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier”.

Nej, vi ska slå vakt om principen om armlängds avstånd från politisk inblandning i kulturlivet. Samtidigt har kultursektorn själv ett stort ansvar att behålla en opartiskhet i sina bedömningar och slå vakt om en förankring i vår västerländska värdegrund. För många oinvigda betraktare är det obegripligt varför man ska ingripa mot påstådd rasism eller islamofobi men inte när kungafamiljen eller svenska flaggan skändas. Denna skadliga politisering riskerar att öka avståndet mellan en smal, styrande kulturelit och värderingar bland vanligt folk.

Det är viktigt att vi i Uppsala har en transparens, tydlighet och öppenhet i processerna runt den offentliga konsten och kulturen. Historiskt ser vi exempel också på att konstnärer utövat självcensur i dessa processer (B Hjorth tonade ner de tre fallosarna i ”Näckens polska” och N Dahnberg förtydligade könsfördelningen i ”Gatumusikanter” vid UKK). Såväl sakkunniga som politikers roller behöver ständigt utvärderas. Med principen ”armlängds avstånd” varför har då exempelvis kulturnämnden kvar politiker som behandlar utdelning av hundratusentals kronor till kulturutövare?

Det är viktigt med en öppen och allsidig diskussion om offentlig kultur. Konsten och kulturen är något viktigt och värdefullt som vi även framöver kommer att debattera. Samtidigt som vi slår vakt om vårt öppna, respektfulla och på en tydlig demokratisk värdegrund baserade samhälle.

Jonas Segersam

Kommunalråd (KD)

Taggtråd runt DDR-konsten

I måndags la jag en motion på kommunfullmäktige om att sätta "DDR-konsten" i Carolinabacken i ett sammanhang genom en förklarande skylt och ingärdning med taggtråd.

UNT skrev om detta i tisdags, och idag intervjuar radions Kulturnytt mig.

Jag kommer återkomma med en lite mer fördjupad förklaring, och problematisera principen om "armlängds avstånd" framöver, men lägger här ut min motion för den intresserade.

Motion angående DDR-konsten

I Uppsala har kulturdebatten myntat ett numera välkänt begrepp – "DDR-konsten" som den folkliga benämningen av det verk som ingår i utsmyckningen av paradgatan, Drottninggatan ner från Carolina Rediviva. Repliken av Max Lingners muralmålning i Berlin som är en hyllning till DDR-kommunismen med glada människor bärande plakat med "Sozialismus" kan tolkas på olika sätt. I UNT har flera tidigare DDR-medborgare uttryckt att de upplevt sig bli kränkta av konstverket som genom sin synliga placering i Uppsala väckt till liv mörka minnen från deras liv i diktaturen.

Inom kulturetablissemanget har man nyligen tagit tydligt avstånd från ett par andra företeelser i konstvärden. Moderna Museets ledning avböjde innan jul offentligt erbjudandet från Lars Vilks att donera hans numera världskända konstverk "Profeten Mohammed som rondellhund". På Stockholms kulturhus har också ledningen valt att censurera en utställning som öppnar inom kort. Det namn som konstnären, Makone Linde valt, "Negerkungens återkomst" anses alltför provocerande och byttes därför ut i lanseringen av utställningen.

Vi kristdemokrater värnar en öppen debatt, och ser konsten som ett levande och positivt inslag i vårt demokratiska samhälle. Att politiskt gå in och ta över beslut om konst blir problematiskt, då konsten bör vara avpolitiserad. Men om man från tjänstemannahåll tar politisk ställning, som ovan beskrivet, så blir det tydligt att man behöver riktlinjer för den offentligt finansierade konsten, något som nu kulturnämnden håller på att ta fram. Det åvilar också enskilda konstnärer ett ansvar att inte provokationen i sig sätts före en förankring i vårt demokratiska rättssamhälle. Det råder inget tvivel om att det finns gränser för vad man kan uttrycka med konst, och det är välgörande om vi kan ha ett offentligt samtal om den etiska grunden för konsten.

Ibland kan det vara nödvändigt med förklaringar till konsten, för att sätta den i rätt kontext. Vi kristdemokrater föreslår därför att konstverket i Carolinabacken omgärdas med taggtråd och att en förklarande plakett sätts upp som ger bakgrunden för verket. På så vis kan både konstverket skyddas från skadegörelse, och konstverkets innebörd sättas i ett tydligt sammanhang då det redan vid sin ursprungliga tillblivelse i Berlin ackompanjerades av murar, taggtråd och förtryck.

Kristdemokraterna föreslår kommunfullmäktige besluta

att Ingärda Erik Krikortz DDR-konstverk ("väggmålning") i Carolinabacken med taggtråd.

att Konsten som är en del av utsmyckningen av paradgatan förklaras med diskreta skyltar.

Uppsala kommun den 19 januari 2016

Jonas Segersam (KD)




Här finns en översikt över höstens omfattande debatt i UNT

Nytt år - nya utmaningar för Uppsala

Ovanstående riskvärdesanalys visar Kommuninvest (ett finansieringsbolag ägt av Sveriges kommuner) riskvärdering av Uppsala kommun, gjord nu innan jul.


Bara 4 av 272 kommuner har ett sämre riskvärde än Uppsala. Med ett riskvärde över 7 kan inte en enskild handläggare på Kommuninvest besluta om att låna ut pengar till Uppsala kommun, utan beslut måste fattas av VD eller styrelse.


Hur har det blivit så här? UNT skrev i mellandagarna om hur skulden per kommuninvånare ökat från 30.000 kr till 70.000 kr senaste 15 åren. Det kan illustreras av följande diagram:



En stor orsak till att skulden ökat så mycket de allra senaste åren är den affär där kommunen köpte Ulleråkersområdet av landstinget för nästan 2 mdr kr 2014. Jag satt då i landstingsstyrelsen, och konstaterar att det var en överföring från ett skattekollektiv till ett annat. Kommunen fick mark att planlägga och sälja, och landstinget fick pengar som stärker deras balansräkning och därmed möjliggör investeringar i nya Akademiska. Det är bra att Uppsala kommun nu har pressen på sig att exploatera denna mark för minst 8000 nya lägenheter, något som verkligen behövs! Det ställer stora krav på organisationen (för att inte riskera förluster), vilket är nödvändigt! Planen är att programmet för Ulleråker ska antas nu inom kort och sedan sätter markanvisningarna igång.


Efterhand som marken säljs av som byggrätter kommer sedan kommunen att få tillbaka pengarna, och den extrema låneskulden minskar. Men detta är dock bara en liten del av problematiken, och jag håller med Stefan Hanna (C) som häromdagen till UNT signalerade behovet av att sälja av andra tillgångar. Kommunen behöver bli mer aktiv får att få loss kapital så att vi kan fortsätta en hög och nödvändig investeringstakt. Att medborgare, som Johan Aulin i UNT, blir oroliga är inte konstigt. Det är absolut inte försvarligt med en så hög skuldsättningsgrad för kommunen. Och på kort sikt måste vi se över varje tillgång, och fundera på vilka delar vi kan realisera i syfte att bättra på balansräkningen. På lite längre sikt måste kommunen föra en intensiv markpolitik, så att vi kan få intäkter från exploatering av mark, ett arbete som måste föras aktivt, marknadsmässigt och uthålligt.

Det stora problemet är emellertid inte den höga skuldsättningsgraden. Den betyder naturligtvis kostnader, speciellt om räntorna åter börjar stiga.

Men det allra viktigaste, och nyckeln för hela ekonomin för Uppsala, är att komma åt den höga kostnadsutvecklingen.

Jag brukar säga att när man behöver förbättra ekonomin finns bara två sätt - öka intäkterna eller minska kostnaderna.

Möjligheten att öka intäkterna i Uppsala är begränsade. Vi behöver även här se över alla poster, och göra vad vi kan. Exempelvis hade jag gärna sett att vi kunde ökat maxtaxan för exempelvis barnomsorgen - jag tror de allra flesta föräldrar är beredda att betala för en god barnomsorg, och accepterar att kostnaderna skrivs upp i takt med det allmänt ökade kostnadsläget. Något som inte görs idag, utan den här typen av tak leder vanligen till att avgifterna inte sätts upp i den takt de borde. Vi kristdemokrater har motionerat om att alla avgifter i Uppsala bör indexeras, och kommunen behöver absolut se över så att vi får intäkter på de områden där vi kan ta ut berättigade avgifter, och att dessa avgifter i förekommande fall justeras upp regelbundet.

Sedan finns naturligtvis skatten, som är vår största inkomstpost. Om avgifterna utgör enbart 6-7% så utgör kommunalskatten huvuddelen. Resterande är det statliga kostnads- och inkomstutjämningssystemet, samt övriga statliga bidrag.

Att höja skattesatsen är ingen egentlig lösning, vilket Hans Jansevik (och Stefan Hanna) påpekat i debattartiklar. Den skjuter bara upp de åtgärder som måste till. Det allra bästa sättet är annars att höja skatteintäkterna utan att höja skattesatsen. Det sker genom en aktiv närings- och ekonomisk politik, främst på statlig nivå som stimulerar företagande, tillväxt, minskar arbetslösheten och gör att fler människor kommer i arbete (från utanförskap). Detta har Allians-regeringen gjort under sin tid vid makten vilket gör att hela kommunsverige haft ganska bra ekonomi.

Men till syvende och sidst kommer man inte ifrån att man måste bedriva ett långsiktigt och uthålligt arbete att hela tiden pressa kostnaderna. Speciellt i en kommun som Uppsala, som enligt jämförelser med liknande kommuner (exempelvis R8-rapporten som kom förra året) ligger betydligt högre i kostnader än vad som vore förväntat utifrån förutsättningarna. (Se även Jansevik som i ett videoklipp påpekar detta.) Faktum är att om Uppsala skulle komma ner i mer genomsnittliga kostnader så skulle det innebära en besparing på 500 mnkr. Det är alltså här de stora pengarna finns att hämta.

Och det blir då på de stora delarna av kommunens ekonomi - skola/utbildning, äldreomsorg och social omsorg.

Jag är själv övertygad att huvuddelen av dessa effektiviseringar inte behöver ske ute i verksamheterna utan kan ske genom att skära på byråkratin. I vår budget föreslog vi också besparingar på 10% av all administration.

Med en sådan politik kan vi ändra den trend vi ser nedan, nämligen att kommunen har ett återkommande dåligt ekonomiskt resultat.

På det viset får vi också ihop pengar så att vi kan trygga det stora framtida behovet av investeringar, och för en ansvarsfull politik för att trygga välfärden för Uppsalas framtida befolkning.

Fackens makt över invandringen

I måndags släppte Upplandsradion nyheten att en iransk familj utvisas efter fyra år i Sverige - välintegrerade med arbete och med ett positivt bidrag till det svenska samhället.

Ändå får de beskedet från migrationsverket att de måste åka, eftersom mannens lön under 5 månader legat 180 kronor under kollektivavtalad lön. Hur kan detta hända? Arbetsgivaren har erkänt sitt misstag, och den ene pojkens lärare har ställt upp i förtvivlade försök att hjälpa familjen. Ändå står beslutet fast, även om Migrationsverket nu välkomnar en rättslig prövning.

Rebecca Weidmo Uvell lyfter förtjänstfullt i sin blogg det verkliga problemet som ligger bakom migrationsverkets beslut. Det är nämligen inte egentligen statliga myndigheter som är problemet utan den svenska arbetsrätten. I själva verket är det i praktiken LO som beslutar om vem som ska få stanna och inte. Och detta utifrån att vi har en djungel av tämligen höga minimilöner att förhålla oss till.

Det är för mig helt obegripligt hur vänstern å ena sidan hävdar någon slags rättighetstänkande att komma till Sverige, och å andra sidan klamrar sig fast vid försvar av en svensk modell som blev inaktuell redan med berlinmurens fall och Sveriges medlemskap i EU. Jag har tidigare utvecklat detta dilemma i artikeln om "Refugees Welcome", läs gärna mer där.

Maria Eriksson om saken i Dagens Samhälle

Expressen om iranska familjen