Det handlade om hur vi kan utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade under debatten tre bilder. Den ovan är av Rappska huset (foto:Paul Sandberg, Upplandsmuseet) - en byggnad i korsningen Sysslomansgatan / Skolgatan som tyvärr inte finns kvar längre. Den uppfördes 1908 och revs under rivningshysterin på 60-talet. Tack och lov klarade sig Vasahuset ett stenkast bort på andra sidan parken där Biologiska muséet ligger. Båda fina exempel på byggnader i jugendstil.
Jag trodde faktiskt i min enfald att det var i första hand den delvis sjabbiga träshusbebyggelsen på andra sidan ån som revs, men så är det alltså tyvärr inte. Även ståtliga stenhus som det ovan har alltså fått stryka på foten.
Nu säger förstås en del att inte ska vi fastna i det gamla - eller välja just en historisk stil som ska sättas över alla andra. Nej, men min poäng är att vi behöver ha en koppling till historien, och ett pietet över det som föregående generationer ändå skapat, och som även i många fall innehåller ett stort skönhetsvärde.
Den andra bilden jag visade gäller en eventuellt ny fasad mot Österplan (ovan hämtad från UNT - även Uppsalatidningen skriver om objektet) som är den andra jag visade framgår dagens problem när det gäller förhållandet till vår fina historiska arkitektur. Fasaden blir en helt ny ut mot Österplan och en skarp kontrast mot Ekholms vackra nyrenässanshus från 1892. Celsings förslag är naturligtvis inget att anmärka på i sig, men att notera här är att man använt en av tre möjliga strategier för en arkitekt i denna situation - mellanvägen.
Mellanvägen innebär att man i ett nytt, modernt formspråk anknyter till det äldre intilliggande - och har vissa inslag som innebär en kommentar till det gamla. I detta fall är det materialval, färgsättning och i nischer i den nya byggnaden (vad jag kan se med mitt lekmannaöga). Men det blir ändå än väldigt skarp kontrast mellan historisk och modern arkitektur enligt min mening. Sedan kan man naturligtvis säga att man även ska anknyta till tingshuset från 1954, men det ligger ju lite mer in på gården och har sin främsta fasad mot parallellgatan - inte mot Österplan.
De två andra strategierna är å ena sidan att göra något helt nytt och skapa en synnerligen skarp kontrast. Exempel på detta visades berömmande upp av en av feministiskt initiativs företrädare i fullmäktige. Den tredje strategin är i stället att helt anknyta till den gamla, historiska arkitekturen och göra något som är i samklang med den. Denna tredje strategi benämns dock enligt min erfarenhet ofta föraktfullt av arkitekter som "pastischer" och avfärdas som osjälvständigt, mossigt och omodernt.
Min poäng i fullmäktige är att man absolut bör överväga vilken av de tre strategierna man ska välja. Men lika väl som man oftast från arkitekthåll väljer i praktiken enbart mellan strategi "kontrast" - och strategi "kommentar" (mellanvägen), så borde man även betydligt oftare välja "harmoni" (kongruens med den historiska arkitekturen). Val av namn på de tre strategierna är mitt, och avslöjar förstås också lite av min värdering av dem :)
I mitt följande inlägg visade jag just ett exempel (se bilden nedan) på hur man kan välja denna historiska strategi för att utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade en bild på Academia Carolina, det historiska hus vid riddartorget som revs redan 1772 och vars tomt sedan dess stått tom. Det är mitt emot Oxenstiernska huset ("Juridicum") och Värmlands nation, och precis nedanför Domkyrkan. I huset hystes det historiska Uppsala möte 1593, och "Carolina Rediviva" - det återuppståndna Carolina - har alltså fått sitt namn av denna byggnad.
Faktum är att det var en del av den ringbyggnad runt Domkyrkan som idag finns kvar mest på den östra och sydöstra sidan. Hade man kunnat uppföra en liknande byggnad idag, skulle inte jag ha något emot att man skulle kunna förtäta även Uppsalas allra mest centrala, historiska kvarter. Och kanske även få lite mer liv och rörelse även där!?
2 kommentarer:
Skicka en kommentar