Oskyldigt dömda!?

Jag sitter med ett beslut från Högsta Domstolen från i vintras om resning framför mig. Det gäller en man som 2005 av Göta Hovrätt dömdes till 5 års fängelse för att ha misshandlat sin lilla 6-veckors dotter till döds under en bilfärd i västsverige. Till saken hör att flickan varit inlagd på sjukhus fyra av sina sex veckor efter födseln och alltså hade ett antal komplikationer med sin hälsa. I och med ny forskning ansåg HD det inte längre som bevisat att det inte kunde finnas en annan, naturlig förklaring till flickans död. Detta efter två tidigare avslag från HD och många års idogt arbete från välvilliga människor i syfte att hjälpa mannen.

Jag fick dokumentet i förrgår när vi träffade representanter för "pippigruppen" ett nätverk som arbetat med ett liknande fall i Stockholm där det också kan komma att leda till ett beslut om resning i HD. Claes Borgström har förtjänsfullt företrätt familjen i det fallet.

Anledningen att jag fått upp ögonen för denna problematik är att jag mött, följt och hjälpt två familjer som blivit anklagade för barnmisshandel av sina några veckor gamla barn. I båda fallen är det väl fungerande familjer som inte har några sociala problem eller tidigare kontakter med polis och sociala myndigheter. Jag har tidigare nämnt på denna blogg om det första fallet, som jag upplevde som mycket illa skött av myndigheterna. Efter att ha uppsökt vården på grund av att den nyfödda pojken fallit i golvet från sängen upptäcktes blödningar i huvudet som sades inte kunde ha orsakats på det sättet. Och enbart på grund av detta stämplades föräldrarna som barnmisshandlare och polis kom in på sjukhuset och bokstavligen ryckte barnet ur armarna på föräldrarna, trots deras motstånd. De hade för det första inte förstått vad som hände eftersom de kunde svenska dåligt, och för det andra hade de uppenbarligen inte trott att svensk polis skulle gå så långt.

Sedan följde en lång process för att få tillbaka vårdnaden om den lille pojken och storasystern som också togs om hand. Jag kom in i detta skede, och måste säga upprördes över att man så lättvindigt omhändertog ett spädbarn som ammades av sin mamma. Barnet placerades på hemlig adress så att föräldrarna inte skulle riskera att "stjäla" tillbaka det. Även storasystern som i 1 1/2-årsåldern befann sig i den mest känsliga åldern när det gäller anknytningsprocessen till föräldrarna. Hon är fortfarande skeptisk till okända människor och det är tydligt att händelsen är ett stort trauma för hela familjen.

I det läget arbetade vi för att familjen skulle få en gemensam placering på ett utredningshem vilket de också fick till slut efter många om och men. Efter att åtalet lades ner så kom de så småningom hem, men det allvarliga var att socialtjänsten fortsatte att utreda och döma familjen skyldig även efter att de frikänts av det svenska rättssystemet.

En gång är ingen gång, brukar man säga. Men när jag i början av sommaren åter blev uppringd av en annan familj som hade hamnat i en liknande situation började jag känna att det är något fel. Nu kände jag till denna familj sedan tidigare eftersom en av föräldrarna är anställd hos oss - men de hade alltså fått misstankar om misshandel riktade mot sig efter att de uppsökt sjukvården på grund av att de var oroliga för sin lilla nyfödde sons hälsa.

I detta fallet gjorde dock socialtjänsten ett bättre jobb, som jag uppfattade det. Familjen placerades tillsammans på ett utredningshem, där jag också var med och mötte representanter för socialtjänsten, och samarbetet var gott. Efter totalt 9 veckors utredning så kom familjen i fredags äntligen hem, men jag tror det är få som förstår hur pressande det är att bo tillsammans hela familjen i ett litet rum i samma hus som andra människor som utreds av sociala myndigheter. Utan lov att lämna området, med ständig bevakning och observation från personalen, med hotet att barnen ska bli omhändertagna hängande över sig, och till råga på detta med en kvardröjande oro för barnets hälsa, eftersom det inte fått någon behandling då barnskyddsteamet redan bestämt diagnosen till misshandel.

Barnskyddsteamet vid Akademiska sjukhuset som invigdes förra året, med medverkan av Maria Larsson, tror jag i många stycken gör ett bra och viktigt arbete. Det är viktigt med kunskap och metoder att identifiera fall av misshandel och övergrepp, och hjälpa de familjer som har olika typer av problem.

Men när det gäller de minsta barnen, under 10 månader, är det uppenbart att det funnits en bristande kunskap och ett sätt att hantera anmälningar som gjort att alltför många familjer drabbats alldeles för hårt. Människor, företrädesvis pappor, som i resningsfallet jag nämnde inledningsvis har fått sitta i fängelse utan att det kunna bevisas utom allt rimligt tvivel att de är skyldiga till barnens död. Men inte nog med att människor blir oskyldigt dömda. I väldigt många fall döms de skyldiga av socialtjänsten och får det kanske ännu hårdare straffet att få sina barn omhändertagna. Jenny Beltran från Rättssäkerhetsorganisationen som jag talade med i går beskriver problemen med brister i rättssäkerheten i svenska domstolar på Youtube.

Problemet är rent psykologiskt så att människan har en tendens att vilja ordna världen och verkligheten omkring sig enligt vissa paradigm. Ett sådant är den teori om Shaken Baby Syndrom som lanserades av en amerikansk forskare (John Caffey) på 70-talet (se nedanstående artikel). Den har, om vissa medicinska kriterier varit uppfyllda (den så kallade triaden), lett till att föräldrar per automatik stämplats som barnmisshandlare.

Tack och lov har forskningen börjat komma ikapp. Men de få modiga personer som vågar stå fram och ifrågasätta de vedertagna teorierna riskerar att betala ett högt pris. Läs exempelvis en artikel i Daily Mail om den ledande brittiska forskaren Wayne Squier:

 

Problemet är också att just när det gäller de här små spädbarnen så blir man extra upprörd och idignerad när man misstänker att någon gett sig på dem, helt försvarslösa och hjälplösa. Så skriver till exempel Åsa Landberg på Rädda Barnens hemsida: "Just våld mot spädbarn väcker särskilt starka känslor hos mig. För att de är så värnlösa. För att skadorna är så förödande."

Och hela tiden gnager förstås misstanken i bakhuvudet - tänk om de är skyldiga? Men jag vågar säga att med den information jag fått om problemet hittills och utifrån de familjer jag mött är nog lidandena som hundratals familjer får gå igenom på grund av felaktig diagnostisering betydligt större än själva problemet i sig, där det allra oftast finns naturliga förklaringar till frakturer och blödningar på små barn, exempelvis orsakade av en hård födsel, andra olyckor eller D-vitaminbrist / benskörhet. Man kan inte döma en familj enbart utifrån skuggningar på en röntgen, utan man måste göra en grundlig psykosocial utredning där också målet är att hjälpa familjer i stället för att splittra familjer. Här finns ett stort arbete kvar att göra för ett mer rättssäkert samhälle!

Se även om resningen i SVT, och i TV4. Samt SvD där advokaten Percy Bratt intervjuas.

Samt läs om en annan drabbad familj i GT