Hemmafru och hemmaman

Det är vad jag och min fru är just nu - hemmafru och hemmaman. Det är fantastiskt att få göra en insats för att ge barnen trygghet och en god start i livet.

Min fru (löne-!) arbetar som dagmamma och själv har jag föräldrapenning på 75%. Så det är ingen "lyxhustru", eller "lyxman" som kanske Lisa Bjurwald (DN17/2) skulle beteckna det. Enligt henne är hemmafrutillvaron en återvändsgränd som vi måste rädda de av amerikanska TV-serier stackars förledda unga familjebildarna ifrån.

Familjen och äktenskap är enligt Bjurwald en "osund beroendeställning" och vi måste "bestämt avvisa äktenskapet som försörjningsinrättning". Beroende anses som helt förkastligt. Detta strider helt med mina värderingar. Jag vill vara beroende av min fru och hon får gärna vara beroende av mig. Det är just dessa band av ömsesidigt beroende som skapar en trygg miljö för våra barn. Det är ju detta som är kärlek och det som är svårt. "Att älska är tusen gånger svårare", skriver Birro i Expressen. Jag tycker det är bra att den unga generationen börjar vakna upp och se behoven av beroende och att bygga "den lilla världen", att hitta tillbaka till en äkta kärlek, besvikna över alla svek från 68-generationen.

Dessutom odlar Bjurwald myten om att detta är negativt för samhällsekonomin, en syn som tyvärr även delas av statsministern och moderaterna. Mikael Oscarsson ställde i går en fråga till statsministern om detta. Visst måste vi hjälpa ensamstående föräldrar, familjer i kris och kvinnor som utnyttjas, även i familjen. Men jag tror att dagens politiskt korrekta syn på familj och beroende, självständighet och självförverkligande snarast har skapat en rotlös generation som förvirrade söker en fast punkt i tillvaron mellan alla statliga påbud, versala pekpinnar, tvingande samhällsregleringar och egoistiska ideal.

Det är klart att den insats som görs av anhöriga när det gäller vård och omsorg är lika viktig som den insats som görs av det offentliga, om inte viktigare! Skevheten i detta visas ju till exempel av att det offentliga subventionerar en dagisplats med 130.000 kr medan den förälder som väljer att sköta barnomsorgen på andra sätt får 0 kr. För att inte tala om vad det kostar med plats på ett särskilt boende för en dement åldring, eller med 8 personliga assistenter för en funktionshindrad. Detta visar med all önskvärd tydlighet i pengar vad det "jobbskolkandet" faktiskt är värt. Förutom det värde att få bli omhändertagen av en person som älskar en, för livet har en relation med en och som ställer upp utan att ha den egna vinningen som enda motiv.

Intressant att se att huvuddelen av inläggen i bloggosfären sågar Bjurwalds "vänsterfeminism": Motpol , Marknadsliberalen, Johan Ingerö, Anna Ekström, Ring Broman, Fredrik Kärrholm, Oskar Lindgren, Margit Urtegård, med flera.