Motståndsrörelse för julen

Nu närmar sig julen. Då poppar som svampar ur jorden alla PK-poliser som vill ta tillfället i akt att sudda ut och förminska julens verkliga värde och ursprung.

Inte minst kommer som ett brev på posten den nu redan lite tröttsamma debatt om skolavslutningar i kyrkan. Jag kan förstå att många blir uppgivna, och att stolligheter på en del håll även används av rasister och ryssnationalister för att svartmåla det svenska samhället. Men problemet blir ju uppenbart exempelvis i följande artikel. När man börjar censurera i sånger som "Nu tändas tusen juleljus", och för den del "tomtarnas julnatt", ja då har det gått för långt.

Det är Världen idag, och även Dagen som skriver om en skola i Åmål som i sånghäftet på luciafirandet kryssat över de två "kristna" verserna i Nu tändas tusen juleljus, och i det som blev kvar bytt ut "stjärna över Betlehem" mot "stjärna över alla oss". Vidare ger man en alternativ berättelse för Lucias bakgrund som kristen martyr, och sätter även parentes runt "gröt och skinka" i sången Tomtarnas julnatt.

Det kan tyckas vara petitesser vilket många ville påskina när jag la ut länken på facebook. Jag blev också raskt anklagad för att sprida "falsk nyhet", varpå jag själv ringde upp den aktuelle pastorn i missionskyrkan i Åmål för att få saken bekräftad. Han satt med sånghäftet framför sig, och berättade den sorgliga historien om hur skolan under många år haft både adventssamling och lucia i kyrkan. På senare år har man dock strukit adventssamlingen, och även pastorns deltagande genom att man numera bara hyr lokalen under luciasamlingen så man ska slippa någon som helst risk för konfessionella inslag.

Man hänvisar till skolverkets föreskrift att skolavslutningar inte ska få innehålla konfessionella inslag, vilket är myndighetens uttolkning av skollagen.

Nu aviserade redan Björklund som utbildningsminister att detta borde föranleda att lagen justeras, eftersom det är uppenbart orimligt att inte skolor runt i Sverige kan ha sina skolavslutningar i kyrkorna, som man haft sedan generationer tillbaka. Tyvärr drog denna lagändring ut på tiden, genom diverse förvecklingar, och det var först nu i somras som en majoritet i riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen att man måste kunna ha skolavslutningar i kyrkan.

Vi lever i ett sekulärt samhälle, ja visst. Och kristdemokraterna är definitivt inte ett konfessionellt parti. Men jag tycker ändå att den här typen av traditioner måste vi bejaka och vara stolta över, i stället för att se det som ett hot mot ett öppet och mångfacetterat samhälle där vi har respekt även för människor med annan religion och bakgrund. Det kristna arvet bär vi i Sverige med oss sedan ett millenium tillbaka, och det är en del av vår nationella identitet.

Religion är något som anses allt mer fult och suspekt, exempelvis nyligen av Karl Petter Thorwaldsson, som uttalade sig att LO inte vill ha några konfessionella skolor. Min käre partikollega Felicia Sundmark gjorde en mycket bra illustration genom att påpeka att vi inte bör ha några politiska fackföreningar, se nedan:

Dessutom har Thorwaldsson fel. Det är visst en rättighet för familjerna att välja utbildning och uppfostran för barnen. Självklart ska det ske med en respekt för barnen att själva kunna välja väg i livet när de blir vuxna, men att säga att det är den sekulära svenska statens ideologi som ska prägla barnen framför föräldrarnas egen är helt enkelt ett brott mot Europakonventionen.

Nej, jag tycker vi nu när julen närmar oss i stället bör starta en motståndsrörelse för alla de värden som julen faktiskt står för, och som jag tror att vi alla kan förena oss runt. Ljus, värme, glädje och kärlek. Låt detta julens budskap få prägla vårt land!

Med det vill jag önska er alla en riktigt God och Fridfull Jul!

Fotnot - historien om den "falska nyheten" ska ha varit att Narvabaserade (Estländsk stad med rysk befolkning) Fria Tider skrivit om saken, vilket Metros viralgranskare ska ha "avslöjat". Se även ursprungliga insändaren, NWT samt på nyhetsplats där.

Varje dag en ny gåva

Varje dag är en ny gåva, ett stort mirakel.

De senaste dagarna har varit tyngre än vanligt - dagar då man inser att vi har mycket att vara tacksamma för. Min käre vän och partikollega Mikael Oscarssons fru Petra drabbades i helgen av en svår stroke - helt ofattbart. (se FB / Instagram:)

I går kväll blev Petra akut sjuk. När ambulansen kom förlorade hon medvetandet. Under natten fick min älskade avancerad sjukvård av neurologer på Akademiska sjukhuset. Det visade sig att Petra har fått en allvarlig form av stroke. Närmare bestämt en obstruktion (stopp) i blodtillförseln i hjärnstammen. Hon ligger nu i respirator och kan just nu bara göra sig förstådd genom att blinka. Be gärna om ett mirakulöst tillfrisknade för min älskade hustru och Robin, Alexander, Alicia och Alinas mamma.

Ett foto publicerat av Mikael Oscarsson (@mikaeloscarsson) Nov 28, 2016 kl. 2:13 PST

Och ett par veckor tidigare, när jag fyllde år, fick jag höra att vår käre granne - lantbrukaren vars avstyckade mark vårt hus står på - hastigt gått bort. I det fallet i en högre ålder, men död och sjukdom är alltid tragiskt, och förstås känns det extra när det drabbar personer i ens närhet.


Vi får alltså ta vara på våra dagar, och vara tacksamma för varje ny dag. Det är inget som är självklart.

Nationell rättsskandal

Får ett par veckor sedan medverkade jag som ordförande i RFFR (Riksförbundet för familjers rättigheter) i TV4:s nyhetsmorgon tillsammans med Göran Elinder, en av forskarna som var med och tog fram SBU:s (Statens beredning för social och medicinsk utvärdering) mycket viktiga rapport om skakvåld (länk för nedladdning här).






Jag instämde i professor Mårten Schultz ord i radion om "nationell rättsskandal". Bakgrunden för Schultz ord finns i en analys i SvD 16/10 2014 där han beskriver Högsta Domstolens prejudicerande dom och domstolarnas sårbarhet (se även min artikel från när jag deltog i den rättegången)


Vi går även in på den problematiken i vår artikel i SvD  dagen efter SBU-rapporten:

Nu måste samhället ta tag i den här problematiken som har drabbat 100-tals oskyldiga människor!


Det är ju nämligen så att rapporten visar att det inte finns någon vetenskaplig grund för att hävda att den så kallade triaden (ögonbottenblödning, blödning under hjärnhinnan och hjärnsvullnad) är tydliga tecken på barnmisshandel. Så kallat "skakvåld" - eller Abusive Head Trauma som man säger nuförtiden.


Det ytterst märkliga är nu att barnläkarföreningen står fast vid skakvåldsteorin, trots att SBU visat att av 3700 vetenskapliga artiklar är det bara två (2!) som någorlunda möter kraven på vetenskaplig vederhäftighet. Också anmärkningsvärt hur de försökt påverka SBU:s arbete.

Om att samarbeta med SD

I Aftonbladet-klippet ovan ser vi en klassisk bild på Tina Hallgren Bengtsson, kommunfullmäktigeledamot för SD i Höör, iklädd Naziuniform 1995. Det är en bildsättning av Sverigedemokraterna som många på vänsterkanten slår vakt om.


Frågan om hur man ska förhålla sig till SD får ibland helt orimliga proportioner, inte minst i svensk vänstermedia.


När Ebba nyligen fick frågan från Hasse Boström på Dagen om hon anser att SD är ett rasistiskt parti svarade hon att de officiellt tar avstånd från rasism, och att det är den bilden vi har att förhålla oss till. Samtidigt är hon väldigt tydlig med att ett samarbete med SD inte är aktuellt, och att Kristdemokraternas regeringsalternativ är tillsammans med M, L och C.


Detta orsakade en massa debatt, inte minst internt i vårt parti, och även en så pass seriös  journalist som Mats J Larsson i DN lyckades följande dag få till rubriken att Ebba "backar", trots att hon säger i stort sett samma sak som föregående dag.


Min kommentar var i det läget följande:

"Jag följer inte vänsterns agenda att klistra "rasist-" och "fascist-" etikett på misshagliga rörelser på högerkanten utan koncentrerar mig på att presentera kristdemokraternas värdegrundade politik som bygger på respekt och ansvar och alla människors lika värde"

Jag är faktiskt förvånad över hur vi politiker pressas att stämpla SD som "rasistiskt" och gör man inte det så är det en stor nyhet. Som jag skriver i mitt inlägg 16/12 2014 "Är SD rasister" så var det med förvåning jag noterade "rasistifieringen" av SD i Uppsala kommunfullmäktige från FI:s representanter, men insåg då att det var vanligt att även vänsterpartister kallar SD för rasister.

Samtidigt är det ingen tvekan om att det finns stora frågetecken runt SD:s förhållande till rasism. I mitt blogginlägg skrev jag att man utifrån SD:s nationalistiska inslag och program att vilja assimilera alla i Sverige, att bli "svenska", kopplar till etnicitet. Det visar sig inte minst när man kommer in på frågan om judar i Sverige. Jag har (150109) beskrivit hur partiet slirar i judefrågan eftersom de anser att man ska förbjuda både kosherslakt, judiska skolor och manlig omskärelse, vilket i  princip innebär att man säger nej till judar att bo i Sverige.

SD har ett tvivelaktigt förflutet, vilket inte minst präglade partiet från strax efter grundandet 1988 och fram till 1995 då Mikael Jansson, numera riksdagsledamot sedan 2010, tog över partiledarskapet och började städa upp bland bomberjackor och rasism / nynazism. Men både i det ursprungliga programmet, skrivet av Johan Rinderheim och i nuvarande program är ändå utgångspunkten att vara ett demokratiskt parti som tar avstånd från rasism och antisemitism.

Ska man tala om partiers ursprung har Vänsterpartiet ett minst lika tvivelaktigt förflutet där man på 20-talet var medlem i kommunistiska Komintern och öppet sympatiserade och samarbetade med revolutionärerna i Sovjetunionen. För övrigt var min egen morfar en av dessa sympatisörer som satt i stugorna i Sverige och lyssnade på radio Moskva och instämde i devisen "Пролетарии всех стран, соединяйтесь!" ("Proletärer i alla länder, förenen eder"). Det var först på 60-talet som partiet övergick till att omfatta politisk demokrati, enligt wikipedia.

På just Wikipedia beskrivs faktiskt inte Sverigdemokraterna som ett rasistiskt parti, (eller fascistiskt heller för den delen). Dock används beteckningen "främlingsfientligt", som också Sveriges radios granskningsnämnd (dock oenig i beslutet) "godkänt".

Debatten om SD kommer att fortsätta, och man kan välja att som några moderater stämma in i stämplingen av SD som "rasister", eller acceptera det försvar som SD själva anför när dessa anklagelser kommer. Att frågan har sprängstoff framgick inte minst av de senaste dagarnas turbulens inom liberalerna som kulminerade i Birgitta Ohlssons avgång från riksdagsgruppens förtroenderåd, utifrån att Björklund hävdat att SD borde bjudas in av regeringen i likhet med övriga partier.

Jag väljer i stället att i första hand presentera vår egen politik. Jag tycker också svenska folket är värda en bättre regering än den nuvarande, historiskt svaga regeringen. Är det rätt att vi har en minoritetsregeringen som inte är säkra på att få igenom några av sina förslag i riksdagen, som stöds (utan att ens det ger majoritet) av ett hopplöst vänsterpopulistiskt parti som gör allt för att undvika ansvar, och som är indirekt beroende av Sverigedemokraterna som regeringsunderlag?

Om SD verkligen vore ett socialkonservativt parti är det märkligt att de tillåter att Sverige styrs av en socialistisk / miljöpartistisk regering! Det blir en uppenbar illustration av att SD är ett opålitligt opportunistiskt parti som är helt oförutsägbart. De borde i stället bidra till att ge Sverige en bättre politik, på samma sätt som Alliansen borde lägga en gemensam budget så att vi äntligen kan få den här regeringen fälld och få ett nyval till stånd.


Uppdatering: debattartikel i SVT från SD-politikern Andersson som påminner om vänsterpartiets historia

We ❤️ Israel

I söndags deltog jag i Sionistiska Federationens manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs plats i Stockholm. Huvudtalare var Yair Lapid, partiledare för Yesh Atid ("Det finns en framtid") i Israel, ett av de ledande oppositionspartierna. Han berättade, apropå platsen, att hans egen pappa var en av de judar som räddades undan Förintelsen av Raoul Wallenberg i Budapest. Extra osmakligt blev det då med motdemonstranterna som stod och skanderade runt platsen om att "Bojkotta Israel", "Israel, mördare" och andra rop och skrik. Lapids huvudbudskap var nämligen just det som står ovan "We love Israel". Inte MOT något annat, utan FÖR att judarna ska få ha en egen stat i Israel. Israel är dessutom Mellanösterns enda riktiga demokrati och ett land som även om det har många andra traditioner och influenser ändå står som en god representant för våra västerländska värderingar med demokrati, människovärde och religions- och yttrandefrihet.

Slående utifrån mitt förra inlägg om våldsbejakande extremism är att av de tre våldsbejakande grupperingar som regeringen och den nationella samordnaren identifierar motarbetar alla tre på olika sätt Israel. Ibland är det helt enkelt antisionism eller till och med antisemitism som är en förenande länk, mellan islamister, högerextremister och vänsterextremister.

En del säger att de självklart och tydligt tar avstånd från antisemitism, ("har inget emot judar") men tycker att det är helt berättigat att vara antisionist. Men vad innebär egentligen det? Sionismen betyder kampen för ett judiskt hemland (i Israel), och sedermera efter detta hemland kom till 1948 ett stöd för denna statsbildning och ett fortsatt arbete för att hjälpa judar som vill göra "aliyah" och invandra till landet.

Om man är antisionist - betyder det att man anser att Israel inte har ett existensberättigande? Då är ju i princip antisionismen nästan lika allvarlig som antisemitismen.

Är definitionen däremot att man är kritisk mot den israeliska regeringens politik, ja då står man ändå på samma sida som oppositionen i landet, exempelvis ovan nämnde Yair Lapid. Fast då är definitionen felaktig vilket illustreras av namnet på det nya stora vänsterpartiet "Zionist Union" som är en sammanslagning (2014) mellan det gamla anrika Labor-partiet, De gröna, och Tsipi Livnis Hatnuah. "Zionist" är alltså en bred ideologi som de allra flesta partier i Israel ställer sig bakom.

Ebba Busch Thor var också med som talare igår, och i en artikel i Expressen klargör hon på ett bra sätt varför hon deltog (se även intervju i tidningen). Antisemitism och antisionism måste bekämpas i Sverige, och om man inte klarar att hålla rent mot dessa ideologier så är det ett tydligt exempel på den värderingskris vi ser i vårt land.

Ebba lyfter upp just denna värderingskris i DN i går, och det är sannerligen på hög tid att vi för en debatt om vilka värderingar som ska råda i Sverige - mycket av förvirringen beror just på att det ibland saknas ett tydligt underlag för vad som är rätt och fel.






Slutligen vill jag bara dela två anekdoter / detaljer som jag lärt mig under skrivandet av denna artikel.


För det första är det viktigt att skärskåda antisionismens argument. En bra översikt / artikel om antisionism är skriven av Lasse Wilhelmson och finns förutom i Fib kulturfront och Ordfront Magasin i fullversion på hans blogg. Lasse är insiktsfull även om han numera stämplas som antisemit och förintelseförnekare, och han sätter fingret på sionismens problem med just en "judisk stat". För vad är "judisk"? Är det en religiös stat så strider den mot den i väst utbredda uppfattningen att man ska skilja politik och religion. Är det en etnisk stat, (eller ännu värre en stat för den judiska "rasen") så öppnar det för just den kritik som han framför om en rasistisk apartheidstat. Men Wilhemsons argumentation faller tillbaka på honom själv, och huvudtesen i kritiken mot sionismen blir en kritik mot det judiska och blir därmed antisemtism. Det är också vad jag skriver ovan att antisionismen alltid riskerar att snubbla över i en form av antisemitism. Gina Dirawi gick i just denna fälla när hon glatt berättade att hon läst en bok av Wilhelmson, och blev därmed utsatt för hård kritik av alla dem som visste att Wilhemson inte är PK. Jag skulle dock säga att mycket av det som Wilhelmson uttrycker är allmänt idéstoff i de extremistiska miljöerna, och tyvärr också till mycket stor del i Mellanöstern. Dirawis debacle föranledde för övrigt Aftonbladet och Åsa Linderborg att dra igång en granskning av rasismen och tvivelaktiga sajter på internet, utifrån just Wilhelmsons bok, och även C P Herslows bok "Om islam".

Den andra lärdomen / anekdoten för mig fick jag när jag läste om Haneen Zoabi - den ende kvinnlige arabiske parlamentarikern i Israel invald på en arabisk lista - "Balad". Jag tycker hon är ett enastående exempel på att Israel är en mycket tolerant och väl fungerande demokrati med fullständiga mänskliga rättigheter för sina invånare.

När hon blev invald i Knesset 2009 gick hon vid öppningsceremonin ut innan nationalsången Hatikvah skulle sjungas, hon anser sig som Palestinier i första hand, och hon tycker inte Hamas är en terrororganisation. Hon står för ungefär den idén som Lasse Wilhelmson beskriver att Israel inte bör vara en uttalat judisk stat. Hon pläderar i stället för en enstatslösning (jämför ett av mina tidigare inlägg "enstatslösning för Palestina"), vilket pittoreskt nog även är den lösning som också Israels president, Reuven Rivlin förespråkar!

Haneen Zoabi deltog även i Ship-to-Gaza aktionen (liksom f ö Mehmet Kaplan), och stod dagen efter till svars för detta i Knesset. Hon anklagades där för förräderi och att motarbeta staten Israel, men fick stöd av Högsta Domstolen vilket gör att hon sitter kvar som Knesset-medlem och behåller sin immunitet.

Zoabi är inte först i sitt parti med öppen kritik av staten Israel. 2001 höll Balads grundare Azmi Bishara tal i Syrien där han lovordade den nyss avlidne diktatorn Hafez al-Assad och uttryckte sin solidaritet med Israels fiender Syrien och Hizbollah. Notera att Syrien och Israel ligger i krig med varandra - det finns ännu inget fredsavtal. Trots att han alltså öppet motarbetar staten Israel fick han ändå stöd att behålla sin immunitet och sitta kvar i Knesset av Israels högsta domstol!

Detta tycker jag, vid sidan om det faktum att arabiska är ett officiellt språk, är ett mycket tydligt tecken på att Israel förmår inkludera och ge röst även åt sina kritiker. En bjärt kontrast till den palestinska myndigheten, och ännu mer Hamas styre på Gaza där "kollaboratörer" till Israel pekas ut och avrättas, och där inga judiska invånare vare sig kan bo eller har några som helst medborgerliga rättigheter.

Allra sist vill jag bara länka till en artikel angående statusen för den "ockuperade" västbanken, vilka lagar som gäller där, och vari en del av problematiken ligger. Inte för att den egentligen ligger inom ramen för det här blogginlägget, utan för att den är intressant och klargörande. ("Några fakta om Israels lagar, hur västbanken styrs och den palestinska myndighetens ansvar ")