Själv funderade jag lite över "nostalgins förbannelse" Alla människor har ett berättigat behov av att bygga upp berättelser och minnen omkring sig för att få en koppling till sin historia och bygga sin identitet. Men ibland innebär detta nostalgiarbete och trygghetsbyggande ett hinder för utveckling och förändring. Speciellt när förhållandena är stabila och oföränderliga finns det en tendens att man bahåller saker "som de är" över tid. Ibland kan katastrofer (som tsunamin i Japan), eller krig (som andra världskriget) innebära en tvungen förändring. Men om inte det kommer är det en utmaning för oss människor att inte låta oss hindras i utvecklingen av vårt behov av trygghet och nostalgi. Jag tänkte på detta när jag gick genom Visby i morse att de gamla kyrkoruinerna som står som förfallande monument över medeltidens kyrkliga glansperiod nu anses ska se ut just som ruiner. Vad skulle hända om svenska kyrkan (eller katolska kyrkan för den delen), bad om att få bygga upp någon av dem igen? Troligen skulle det bli svårt innan länsstyrelse och Visbyborgare har fått säga sitt att få se en förändring av dagens ruiner. Det skall ju se ut så... Likadant i centrala Uppsala - tänk om man skulle bygga en ny byggnad i Odinslund, eller i slottsbacken? Skulle säkert vara lika svårt. Men även om jag är en stark tillskyndare av kulturarv och historia tror jag vi även måste se en förändring och utveckling av exempelvis stadsmiljön. Vi måste ibland acceptera att någon TV-hus ek huggs ner, eller seminariepark byggs om, eller sluss omformas. Människors behov av nostalgi blir tyvärr ofta ett hinder för en nödvändig utveckling.
om slussen
Se Svensk scenkonst,
