Identitetspolitikens problem

Under två dagar har vi i Uppsala kommunfullmäktige debatterat och beslutat om budgeten. Ulla Johansson tog under vårdavsnittet upp frågan om att vi i vår budget avstår från jämställdhetsbudgetering som (den "feministiska") majoriteten (och folkpartiet) vill att vi ska göra. Vilket bland annat föranledde Maria Gardfjell att banka oss i huvudet med ungefär "nu är det vi rödgröna som bestämmer och Kristdemokrater och andra som ifrågasätter jämställdheten har bara att rätta sig"

Nu ska sägas att vi Kristdemokrater självklart anser att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, inte diskrimineras och ha samma möjligheter i samhället och på arbetsmarknaden. Om nu någon trodde något annat.

Jag fick också stöd från talarstolen från Mona Camara Sylvan, Feministiskt initiativ, att jag som man visst kunde debattera jämställdhetsfrågor.

Jag försökte påpeka att den här typen av kategoriseringar av människor är utslag av identitetspolitik, ett ämne som Ebba Busch Thor tog upp i sitt almedalstal (lyssna här: knappt 20 min in i inslaget - Se även bra referat av Andrea Daleflod på Frihetssmedjan om Ebba Busch Thors dissande av identitetspolitiken!) 

Problemet med att lyfta upp olika grupper är man måste göra listan lång så man inte missar någon grupp. Det är hellre viktigare att se till att ALLA människor får sina rättigheter tillgodosedda och att vi utgår från människors olika behov och individuella förutsättningar i stället för att hamna i kategorier, grupper och strukturer. Frihetsfrontens Henrik Alexandersson uttrycker alternativet bra:  "Att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför staten. "

Könsstatistik kan ju tyckas harmlöst, och vara ett viktigt underlag för att komma tillrätta med problem vad gäller jämställdhet (vilket också framhölls som argument från bland andra vänsterpartiets Ilona Szatmari Waldau). SCB lyfter upp vikten av könsuppdelad statistik - och är därmed en bra illustration på identitetspolitikens grepp över vårt svenska samhälle (se även mitt tidigare inlägg om "SCB och feminismen").

Men hur blir det om man byter kön mot t ex etnicitet? Ja i Växjö kommun ska man börja kartlägga de anställdas etnicitet - för att öka procentandelen.... Och centerpartiet råkade i somras i blåsväder när de sökte personal med annan etisk bakgrund. Rättviseförmedlingen är kanske det tydligaste exemplet på hur man lyfter upp och kartlägger olika människors identitet.

Under senare tid har identitetspolitiken debatterats ganska flitigt, och det kanske skarpaste inlägget mot identitetspolitiken som ett "spöke som går genom Europa" kommer Nils Lundgren med i Det Goda Samhället. 

Men även Bo Rothstein har skrivit på DN Debatt i vintras. "Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen"

Mats Målqvist:s svar på Rothstein försvarar identitetspolitiken (som "garant för det sociala kapitalet" och "den framgångsrika svenska samhällsmodellen"), och illustrerar ganska tydligt Ebba Busch Thors påpekande att identitetspolitik och "politiska ovanifrånlösningar" ofta tenderar att gå hand i hand.

Annars är det också intressant att se hur identitetspolitiken även angrips från vänster - av exempelvis Åsa Linderborg och Malcom Kyeyune. Även genusforskningen brottas med frågan, men jag lämnar diskussionen om intersektionalitet, essentialism, patriarkat, klasskamp och vithetsnormen därhän för denna gång.

Nej, tyvärr så tar alla dessa diskussioner fokus från det viktiga arbetet som vi i kommunen har framför oss att värna välfärdens kärna, att ge en god och effektiv service till medborgarna, och att bygga ett gott samhälle där frihet, solidaritet, medmänsklighet och en gemensam värdegrund får stå som fundament för samhällsbygget.