måndag 19 april 2010

Vad får ett människoliv kosta?

Har precis lyssnat på Tendens i P1, under rubriken i dag "Hur mycket är jag värd då?". Mycket intressant och angelägen frågeställning. Speciellt som jag samtidigt håller på med att lägga sista handen vid vårt landstingspolitiska program där vi bland annat talar om människovärdets absoluta och okränkbara värde.

De flesta är nog överens om att alla människoliv i teorin lär lika mycket värda. I praktiken finns det dock stora skillnader. För det första är det stor skillnad på människolivets värde i olika länder. Ett svenskt liv är mycket värt än t ex ett Haitiskt. Det kan låta cyniskt, men om jag får cancer kommer samhället att lägga ner åtskilligt med pengar på mig, till skillnad mot om en Haitier får cancer. Och åker jag på en svensk väg så har någon investerat åtskilliga miljoner (typ 21 mnkr) för att rädda ett ytterligare liv, medan om jag åker på en Haitisk väg är sannolikheten att jag ska råka ut för en olycka betydligt större.

Sedan är det förstås så att, även om få vill erkänna det, människoliv också inom Sverige är olika mycket värda. En hockeyspelare i elitserien som bor i Stockholm kommer mycket snabbare under vård, och får bättre hjälp, än en förtidspensionerad äldre kvinna utanför Vilhelmina i Lappland. Inte i varje enskilt fall, men rent statistiskt.

Och det måste också få gå att göra prioriteringar. "Kvinnor och barn först", sa man när Titanic sjönk. Det har i alla tider funnits en idé om vem som ska räddas före andra, och helst ska det finnas ett mått av altruism i detta ideal (andra är mer värda än jag själv). Det måste kunna få vissa konsekvenser att om man räddar livet på ett för tidigt fött barn så har det kanske 80 år av högkvalitativt liv framför sig, medan om man genom en prostatabehandling förlänger livet med gissningsvis två månader på en 90-årig man. Inom hälsoplanering talar man om QALY ("Quality-Adjusted Life Years") och DALY ("disability adjusted life years") när man diskuterar vilka behandlingar och medicinska områden man ska satsa på.

Samtidigt är jag väldigt glad för att det i grund och botten inte är detta som styr! I Sverige har vi tack och lov haft en prioriteringsutredning under ledning av kristdemokraten Jerzy Einhorn ("Vårdens svåra val"), som lade grunden för det prioriteringsbeslut i Riksdagen som är vägledande för all hälso- och sjukvård. Denna lag bygger på principen om alla människors lika värde, och att man i exempelvis ett akut skede inte går efter person utan snarare diagnos och överlevnadsmöjlighet när man väljer var man ska sätta in insatsen.

För oss kristdemokrater är det just denna princip, att varje människoliv har ett absolut och okränkbart värde som måste vara vägledande i samhället. Så fort man accepterar att ett liv är mer värt än ett annat är man ute på ett etiskt gungfly / sluttande plan, och riskerar att få ett sorteringssamhälle i stället för ett människovärdigt samhälle. En helförlamad kvinna med 11 assistenter som kommer varje dag, en 95-årig man som ligger sängbunden efter en stroke, ett ofött barn som har konstaterats ha downs syndrom eller en frisk 40-åring som jag (nåja - lite hostig just nu) är var och en värd samma hjälp och stöd och insatser från samhället för att kunna behålla livet så länge som möjligt. Vi måste agera som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi vore i samma situation. Det ger en trygghet i samhället.

1 kommentar:

Anonym sa...

bra talat Jonas!