onsdag 9 mars 2011

Äntligen börjar kartritningen

Under många år, efter ansvarskommitténs förslag, har det pågått en diskussion om en regionreform i Sverige. Landsting och regioner har pratat med varandra för att försöka få ihop det av staten efterlysta "underifrånperspektivet" och komma med förslag på nya regioner. Det har hittills bara lett till att regeringen sagt ja till Halland, Gotland, Västra Götaland och Skåne, varav de två senare har varit mest en formalitet. Det var på håret att även Norrland skulle få gå igång med regionsbildandet, men det föll enligt min bild på Timrå kommun som satte sig på tvären när det gällde att dela upp sju landskap i två regioner (och delvis på Jämtland för om alla varit eniga om en gemensam Norrlandsregion - som den på kartan ovan - tror jag regeringen varit tvungen att köpa det).

Idag skriver i DN tre region- / SKL - politiker från Skåne och Västra Götaland om sin modell för ett nytt regionsverige. Ganska bra tycker jag, även om jag tror att regionerna är orealistiskt stora. Jag, och även Kristdemokraterna i Uppsala / Uppsala län, har under föregående mandatperiod brottats ingående med denna fråga. För Uppsalas del drar det åt väldigt olika håll, och jag personligen har gått från stark skepsis till stöd för en storregion till stöd för en lite mindre region. Några av mina främsta käpphästar har varit, och blivit att jag tror att vi i Uppsala inte bör ingå i Storstockholmsregionen (då drunknar vi i jättelika Stockholms län) och att vi måste följa den väg Västmanland och Västerås väljer. Det finns många olikheter mellan Uppsala och Västerås, men också förvånansvärt många likheter. Uppsala, Sörmland och Västmanland (och även i många avseenden Örebro) är tydliga Mälardalslän som har liknande behov av kontakter med Storstockholm, och med många likheter demografiskt och näringlivsmässigt. Inte minst har vi mycket starka historiska band genom den gamla pulsådern - Mälaren.

Jag är alltså böjd att tro att det snarare blir tre eller fyra regioner inom Svealand, på samma sätt som jag inte tror att man får ihop en gemensam Norrlandsregion. Avstånden blir helt enkelt för stora, och samhörigheten för svag. Samtidigt beklagar jag att detta innebär att Dalarna och Gävleborg står utanför Mälardalsregionen, men delvis har de bundit ris åt egen rygg bland annat genom sin mycket dåliga ekonomi i landstingen (främst i Dalarna). Vem vill gifta sig med den som är skuldsatt upp över öronen? Dessutom finns (tyvärr) en mycket låg förståelse bland kommunföreträdare i Uppsala, Enköping, Sörmland, för att inte tala om Knivsta, Bålsta, Gnesta etc för en region som sträcker sig till Dalafjällen och Hudiksvall.

Nu ska det bli spännande att följa den vidare processen, t ex hur det går med Sörmlands frierier med Stockholm och Värmlands med Västra Götaland. Det är ingen tvekan om att det också behövs en statlig vägledning i processen, allt kan inte ske underifrån.

Se även Anders Andersson om Småland (som smålänning är jag själv för en Smålandsregion!) och Kent Persson om Örebro (som förstås gärna är centrum i sin region...)


2 kommentarer:

Anders Bergsten sa...

Jag är helt inne på din linje i regionfrågan - se min artikel på Newsmill! Jag ser gärna en Mitt-Norrland region med Dalarna, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland, ca 1 miljon invånare och med gamla kulturella/ekonomiska band.

Anonym sa...

Jonas, kan man inte bara lägga ned landstingen, slopa regiontanken, och nöja sig med staten och kommunerna?