måndag 29 september 2014

Juholt drar en lans mot talibanerna i Alliansen

frilandshandboken.se drar Håkan Juholt en lans mot Alliansens "kulturtalibaner". Det är starka ord från en person som kan tänka sig att bli kulturminister i Sverige. Det var utifrån en intervju i Östran där han försvarade sin kandidatur i riksdagen trots att han missat en tredjedel av voteringarna, bara skrivit 19 motioner och nu suttit 20 år i riksdagen trots att han som SSU-are kritiserade alla gamla socialdemokrater som bara satt kvar år efter år. (Nu skall till Juholts försvar sägas att han har ett väldigt starkt stöd i sitt län där han senast blev personvald - se val.se)

Det är annars ett tacksamt tema för vänstern att angripa Alliansen för vår kulturpolitik. Sanningen är att denna kritik ekar ihåligt. I Uppsala t ex så var ett av sossarnas främsta frågor att INTE lägga ner Uppsala kammarorkester. Som om vi i Alliansen skulle föreslagit att man skulle göra det! (se mina inlägg från 08 / 09 här, här, och här)

Nej, sanningen är ju att det är magstarkt att jämföra talibanernas härjningar med dödsstraff och lemlästande av oliktänkande, med Alliansens kulturpolitik. Under de gångna åren är det Alliansen som infört exempelvis Skapande skola - en stor satsning på ökad kultur i skolan, något som verkligen inneburit ett lyft för barn- och ungdomskulturen. Vi har dessutom infört kultursamverkansmodellen, ett skolexempel på ett praktiskt genomförande av den Kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen! Ambitionen var att överföra makten över kulturpolitiken från statlig till regional nivå, det vill säga närmare medborgarna. Nu finns det absolut utmaningar kvar eftersom kulturrådets byråkrater fortfarande sitter och föreskriver för regionerna detaljerna i deras kulturpolitik, men det är i alla fall ett stort steg framåt, som också lett till ökade satsningar på kulturen (det finns inte så mycket färdig statistik ännu, men min fasta övertygelse är att modellen inneburit ökade kultursatsningar, främst på regional nivå!). Samtidigt är det förstås inte bara ökade satsningar (som vänstern alltid förespråkar) som ger bättre effekt utan vad och hur man faktiskt använder pengarna! Ett tredje område som Alliansen vällovligt satsat på är kulturarvet, exempelvis genom att bygga om Nationalmuseum. Kulturarvslyftet var en annan satsning med bra motiv, men som tyvärr slog fel.

Men, nu får vi se vad vänstern åstadkommer på kulturområdet, och det ska bli givande att få kunna ge synpunkterna som oppositionspolitiker den här gången!

Läs mer om vad Kristdemokraterna (och Alliansen) gjort på kulturområdet här (bl a en ökning av kulturbudgeten med 15% 2006-2014),
GD om Juholts retorik och Alliansen som kulturkramare

torsdag 25 september 2014

Enstatslösningen för Palestina



I den här intervjun (gjord i Uppsala) med Ahmed Rami av Mohamed Omar framförs förslaget om en enstatslösning. När det gäller Israel / Palestina - konflikten är ett slags rådande konsensus att man ska sträva efter en "tvåstatslösning", det vill säga två suveräna stater, Israel och Palestina, som ska existera i fred sida vid sida.


Detta ställs då också ofta mot en slags beskrivning av en rådande situation där Israel sedan sin tillkomst ockuperar delar av eller hela det tidigare Palestina, och förnekar palestinierna rätten till en egen stat. Utifrån denna orättvisa situation anses "tvåstatslösningen" som ett steg framåt eftersom den innebär att det palestinska folket får ett internationellt erkännande som ett folk i en egen suverän internationellt erkänd stat, Palestina.


Jag tror att det är en ganska blåögd och allmänt utbredd  bild i Sverige (och på många andra håll) att får man bara till en sådan tvåstatslösning så kommer det bli fred i Israel / Palestina, och vi bör därför med alla medel understödja en process mot detta mål. Inte minst den så kallade osloprocessen är ett led i denna utveckling.


Det många inte inser, eller vill inse, är att det tyvärr är en väl utbredd målsättning hos flera av aktörerna, t ex Hamas som styr Gazaremsan, att i stället uppnå en enstatslösning, det vill säga ett "fritt Palestina". Utan en judisk stat, alltså utan Israel, och troligen utan några judar heller (det bor i alla fall inga judar i dagens palestinska självstyrelseområden).


I denna intervju illustreras denna syn tydligt, och Israel beskrivs som en rasistisk stat. Till och med tvåstatslösningen beskrivs i slutet av Mohamed Omar som en sionistisk ståndpunkt, vilket väl säger ganska mycket!


Nu ska tilläggas att Mohamed Omar har tagit avstånd från de synpunkter han förfäktade under sin islamistiska period 2009-2012 (se wikipedia), så mitt inlägg är inte riktat mot honom som person. Ahmed Rami har dock mig veterligen inte gjort någon avbön (driver fortfarande RadioIslam TV, med program som påminner om den propaganda vi såg på Hizbollahs tv-kanal när vi bodde i Israel). Och Hamas är genom sin kontroll över Gaza fortfarande upphov till oroligheter, lidande och konflikt i regionen.


Fler borde få upp ögonen för denna linje som drivs massivt mot staten Israel, dess folk, och deras rätt att existera!


Per Gudmundson om Ahmed Rami 

Här är länk till DN-artikeln 820729 där Rami under rubriken "demokratiskt Palestina" förespråkar samma enstatslösning. Då var han en upphöjd revolutionär från Marocko med kontakter med både Olof Palme och Anna Lindh, och naturligtvis vänsterakademiker i Uppsala såsom Jan Bergman m fl som sedan försvarade honom i rättegången där han blev dömd till 6 mån fängelse 1989. Även Per Gahrton var en av dem som då stödde honom, något han i TV i våras beklagade för Anna Hedenmo, nu när Rami fått antisemit-stämpeln och inte längre är en upphöjd vänsterdebattör i Sverige (han lär inte få in några inlägg på DN debatt längre idag)

Svenska Kommittén mot Antisemitism kom tack och lov till stånd efter den utbredda antisemitismen som sköljde in över Sverige efter Libanonkriget 1982 (då Ramis DN-artikel skrevs), ungefär på samma sätt som samma antisemitism sköljer över Sverige idag i samband med Gaza-kriget.

tisdag 23 september 2014

Grattis IGEN Ebba!

Idag gratulerar vi Ebba Busch Thor till formidabla 2477 kryss i kommunvalet i Uppsala, som nu precis blivit färdigräknat. Det är långt mer än vad övriga lokalpolitiker i Uppsala kan uppvisa, och det i absoluta tal. Blivande KS-ordföranden Marlene Burwick (S) fick t ex 2081 kryss och avgående Fredrik Ahlstedt (M) 1936.

Visserligen slog Ebba inte med sina 32% kryss "Mr 46%" (som vi får kalla honom numera), Bengt Germundsson i Markaryd, men det förtar inte Ebbas insats och popularitet eftersom det är en kommun i en helt annan storlek. Jag gratulerade Ebba på samma sätt för fyra år sedan, redan då gjorde hon en mycket stark insats i sitt första val. Det finns ingen anledning för oss andra kandidater att hänga med huvudet, jag själv fick till exempel bara en tredjedel av antalet kryss i förra valet (då landsting), utan vi ska självklart glädja oss alla över framgångarna i Uppsala.

Jag får också anledning att återkomma till min gamla käpphäst att vi måste bli mycket bättre på att ta vara på och lyfta fram de politiker som förmår samla röster och ge Kristdemokraterna en positiv bild utåt. Ebba är absolut ett framtidsnamn, och med tanke på att hon senast frågan vara uppe till omröstning bara låg 17 röster från att bli vice partiledare i stället för Maria Larsson tror jag det vore naturligt att hon nu får en ännu starkare roll i partiledningen. Tillsammans med personer som Andreas Carlsson som även han fått förtroendet att beträda ledande positioner både i partistyrelsen och nu senast i valet där väljarna valde honom framför två sittande ministrar som stod före honom på valsedeln.

Vi har nu en spännande mandatperiod framför oss, visserligen i opposition (till att börja med i alla fall). Men det tror jag bara ger större möjlighet att nå ut med vad som är Kristdemokraternas politik, vilket därmed kommer lägga en god grund för kommande framgångar för vårt parti, och för Allians för Sverige!

onsdag 17 september 2014

Erik Weiman avgår

Det är naturligtvis lite vemodigt att vapendragaren Erik Weiman nu avgår som landstingsordförande. Vi arbetade som politiska sekreterare tillsammans inför Alliansens genombrott 2006, och har därefter suttit tillsammans i Landstingstyrelsen. Instämmer i de goda orden från Johan Örjes, och vill också vitsorda Erik Weimans goda insatser.

Visst gör vi alla misstag, även Erik, men som han så riktigt påpekar i sin blogg, har Alliansens styrning av landstinget nu resulterat i ett ekonomiskt mycket välskött fögderi, där även primärvårdens problem i stort sett är borta, psykiatrins problem hör vi betydligt mindre om, och kollektivtrafiken är nu kraftigt utbyggd med nya tåg.  Återstår en del att göra på sjukhussidan, och vi önskar den nya majoriteten lycka till.

Eriks viktigaste insats, förutom skötseln av landstinget, är att på ett mycket klokt och sammanhållande sätt lett Alliansens arbete. Det är inte lätt att hålla ihop en koalition med fyra partier, men jag tycker Erik har gjort det med den äran! Det ska han ha heder av, och jag önskar honom allt gott vidare i livet och politiken! (Han kommer ju till skillnad från mig att sitta kvar i landstingsfullmäktige.)

tisdag 16 september 2014

Livsfarlig ledning

Ja, vi är många som tycker synd om Sverige och svenskarna så här efter valet. Stefan Löfvén och Socialdemokraterna försöker så klart göra det bästa av situationen men de har det inte lätt. Det blir en farlig ledning för Sverige, rentav livsfarlig.

Ewa Stenberg beskriver det ganska bra i DN "Väljarna underkände regeringen – och kvar stod Löfven" Egentligen är det en helt omöjlig situation att styra Sverige med ett underlag som i praktiken utgörs av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (förutom S och MP). Så länge Alliansen håller ihop - jag hoppas verkligen inte att FP och/eller C faller för frestelsen att vänsterprassla - så är Löfvens uppdrag i praktiken omöjligt. Som jag tidigare påpekat så återstår fortfarande frågorna om hur det blir med försvaret. Och med kärnkraften. Och skolan och allt annat. Och detta bara om man ser till S och MP. Med V och SD blir det uppenbarligen helt omöjligt. I en av slutdebatterna jag deltog i innan valet blev en av företrädarna för de rödgröna mycket upprörd över att jag talade om den "röd-grön-rosa röran" - det var uppenbart att det är en öm tå. Och detta illustreras ju med all önskvärd tydlighet nu.

Sossarna tror förstås att nobbningen av Sjöstedt ska kunna öppna för samarbete med mittenpartierna i Alliansen. Problemet för S den totala oerfarenheten av koalitionsregeringar. Man är vana att kunna spela ut de andra partierna mellan varandra, men det går inte längre - därav Löfvéns många suckar över "blockpolitiken".

Det blir förstås på sätt och vis spännande att följa utvecklingen. Medierna har redan börjat spekulera om socialdemokratiska och miljöpartistiska ministerposter. Känns som det bara är att försöka bortse från eländet, och se fram mot att Alliansen kommer starkare tillbaka. Antingen redan under denna mandatperiod eller senast under nästa.

Det är bra med förnyelse, och även om parhästarna Reinfeldt / Borg gjort ett fantastiskt arbete, så behöver moderaterna få nya namn i ledningen. Jag hoppas verkligen det blir bra folk och håller en knapp på Catharina Elmsäter-Svärd som verkar vara en jordnära och klok person. I övrigt är det bara Göran Hägglund som finns kvar sedan 2006. Med tanke på att Kristdemokraterna nu gjort det sämsta valet sedan 1994, och halverat sitt stöd sedan Hägglund tillträde tror jag att även han just nu funderar på sin framtida roll.

Annars kan vi som parti vara nöjda i Uppsala där vi hållit ställningarna på alla fronter, men naturligtvis är det trist att de rödgröna nu tar över styret både av kommun och landsting. Men, som sagt, Alliansen kommer starkt tillbaka nästa gång!

torsdag 11 september 2014

Kryssa


Familjens röst

Nu är det snart dags att rösta - och rösta då för barnen och familjerna! I dagens UNT skriver Ebba Busch Thor och jag om hur vi ska jobba för att minska barngrupper och ge föräldrar större valfrihet och inflytande över den egna livssituationen.

I Sverige talar vi om skola, om äldreomsorg och om vinster i välfärden. Men vi glömmer ofta bort det som är viktigast och närmast för människor. Familjen är den minsta och grundläggande byggstenen i samhället, och genom att stödja familjerna, föräldrarna och barnen så kan vi också få en fungerande skola och omsorg. Det är INTE staten som har huvudansvaret för barnen, och även när det gäller äldre personer så måste vi uppvärdera anhörigas roll i vården och omsorgen. Staten ska inte styra föräldrar att välja en viss form av omsorg, vilket är precis vad som sker i dag genom att man med maxtaxa och subventioner på över 100.000 kr per år gynnar den offentliga förskolan. Genom en barnomsorgspeng kan föräldrarna i stället själva välja barnomsorg, något som kommer att både avlasta förskolan som därmed får bättre kvalitet, och ge tryggare barn vilket också ger skolan större möjlighet att förmedla kunskaper och få bättre resultat.

Så vad väntar vi på? Bli Familjens röst på söndag!

onsdag 10 september 2014

Unik rättegång i Högsta Domstolen


Jag har under två dagar följt en unik rättegång i Högsta Domstolen (delvis på plats). Det är ett fall där en tvillingpappa åtalats för att under 2009 ha misshandlat sin lille 11-veckor gammal son, som tillsammans med sin tvillingbror legat sjuk i en allvarlig virusinfektion där föräldrarna turats om att sova och vaka över pojkarna. 

Det är helt osannolikt hur samhället har behandlat denna familj, utifrån en mycket tveksam diagnos. Försvarsadvokaten berättade i sin plädering hur familjen inledningsvis efter händelsen sattes under utredning med dygnetruntbevakning under två månader. Man fann där inget att anmärka på så familjen skickades hem. Ett år senare när mamman var på väg till dagis med tvillingarna i vagnen för att hämta deras storasyster så troppade sex personer upp (fyra socialarbetare och två civilpoliser) och förklarade att de skulle omhänderta pojkarna. Där och då. Mamman förklarade att det gick inte utan hon måste gå för att hämta dottern på dagis, men fick då svaret att det behövde hon inte bekymra sig om eftersom även flickan redan var omhändertagen. Sedan följde en lång kamp för att få tillbaka barnen. Efter en vecka släpptes flickan, men tvillingarna förblev i fosterhem under tre långa år. Först förra sommaren (2013) fick de komma hem till sina föräldrar.

Vad är det då som kan få samhället att reagera så? När jag hörde berättelsen under förhandlingarna häpnade jag, och när jag berättade för min fru blev hon helt upprörd. Upprörd över att en pappa kan anklagas för misshandel när han enbart ruskat sin bebis för att få liv i honom när han var medvetslös och nästan inte andades. Skrämmande med alla juridiska termer där åklagaren talar om "likgiltighetsuppsåt" ungefär som att pappan var likgiltig till att han riskerade att skada sitt barn.

För första gången i processen förde också åklagaren in en ny åtalspunkt. Inte bara att barnet skulle ha blivit skakat utan även slaget i huvudet (eller dängt i väggen med huvudet). Och detta först i Högsta Domstolen - inget av detta hade hävdats i tingsrätt och hovrätt. Anledningen är att diagnostiseringen har ändrats, från "skakvåld"-hypotesen har man nu gått över till "Abusive Head Trauma" AHT, vilket alltså även kan innebära våld mot huvudet. Det är nämligen så i detta fall (och de flesta andra liknade) att det finns ingen som helst bevisning förutom den medicinska diagnosen. Tvärtom talar alla andra fakta MOT att en misshandel skulle ha kunnat ske på ett sådant sätt som hävdas i åtalet.

Vad som hände i detta fall var att pappan gick in på toaletten med pojken för att han skrek. Pojken brukade under sjukdomstiden ha svårt att bajsa, vilket brukade kunna ordnas med att lägga barnet på skötbordet och ta av blöjan. I detta fall kom dock inget bajs och pojken fick bara mer och mer ont (skrek i alla fall mer och mer), och blev till slut medvetslös. Mamman ringde 112 (vi fick höra samtalet) och var förtvivlad över att pojkens ögon rullade och han var livlös. I detta skede berättar pappan att han ruskade barnet för att om möjligt få liv i det.

Shaken-baby-hypotesen säger att om man skakar ett barn kan det få huvudskador. Något som kan avläsas genom röntgen och undersökningar i form av ögonbottenblödningar och blödningar under hårda hjärnhinnan, något man kunde se i pojkens fall (det har senare framkommit att det mycket väl kunde finnas samma symptom på tvillingbrodern, men det var aldrig något man kontrollerade då). Skador som hävdas kunna ge bestående men, dock inte så i detta fall. 

Det unika med denna rättegången var att nu för första gången skakvåldsdiagnosen prövas direkt av Högsta Domstolen (mig veterligen). Domstolen har ju (som jag tidigare skrivit) beviljat resning i två andra fall, men de kommer att behandlas i hovrätten. 

Anledningen att HD tog upp fallet var nog i första hand för att pröva uppsåtsfrågan. I tingsrätten blev mannen dömd enbart till böter eftersom jag antar att man ansåg det föreligga förmildrande omständigheter, men i hovrätten dömdes han till 1 1/2 års fängelse. Och frågan är alltså om man ska bli dömd för att ha tillfört skada när uppsåtet ju var en handling i nödvärn, med syfte att få liv i barnet.

Men, det andra unika är att i och med att frågan om skakvåld kom upp blir den pågående vetenskapliga debatten plötsligt juridiskt sprängstoff. Idag förklarade nämligen representanten för Socialstyrelsens rättsliga råd, professor Anders Eriksson från Umeå, att han inte längre kunde stå för det utlåtande han skrivit för ett år sedan. Han sitter nu som utredare av diagnosen för SBU och har insett att det finns en reell kontrovers runt skakvåldsdiagnosen, vilket gjorde att han förklarade, trots det åklagarvittne han var, att han inte kunde veta något om skakningarna var upphov till skadorna. Försvarets expertvittne, Peter Aspelin, professor vid KI i radiologi och tidigare ordförande i läkarsällskapet, som även Anders Eriksson hänvisade till, förklarade på samma sätt att vi inte säkert kan veta något om skadornas uppkomst.

Med dessa mer eller mindre samstämmiga expertuttalelser vore det naturligtvis märkligt om HD skulle välja att fälla trebarnspappan, men efter alla plumpar i svensk rättshistoria är jag luttrad. Speciellt efter att ha läst boken om "Mannen som slutade ljuga", Sture Bergwall. Men där var det ju i och för sig bara tingsrättsdomar. Så vi får hoppas och tro att HD verkligen går till botten med frågan och kommer med ett positivt utslag. Detta kommer inte bara att ha betydelse för pappan i det här fallet, men för många, många småbarnsföräldrar i Sverige som på liknande sätt blivit falskt anklagade och dömda.

Här finns en trailer till en amerikansk film om Shaken Baby Syndrome som är på väg

Uppsala - kulturens vagga

I kväll ska jag vara med och debattera om litteratur och kultur på stadsbiblioteket. Uppsala är en fantastisk kulturstad, med ett fantastiskt kulturarv. Vi i Alliansen har under 8 år varit med och utvecklat kulturlivet. Bland annat är det genom regeringens initiativ som vi nu har den nya kultursamverkansmodellen där de statliga satsningarna på kultur fördelas i samarbete med lokala företrädare som i vårt fall landstingets kulturnämnd där jag suttit med som ordförande / vice ordförande i snart 8 år.

När man läser om socialdemokraternas kulturpolitik i UNT idag framstår de som vanligt som alla goda gåvors givare. Det har också varit deras huvudnummer i kulturdebatten att slå vakt om det bestående. För några år sedan lanserade de löftet att de inte ville lägga ner Uppsala kammarorkester. Som om vi i Alliansen skulle ha föreslagit att göra det...

Nej, vad vi har gjort, och som jag tycker är högst berättigat är att utreda och titta på hur vi på olika sätt kan förbättra och omorganisera de offentliga kultursatsningarna. Det handlar inte, som vänstern tycks tro, bara om att skjuta till mer pengar. Man måste också titta på vad man får för pengarna - alltså samma princip som bör gälla för statsfinanserna

Annars är det ju ganska lite som skiljer åt när det gäller kulturpolitik, SD vill t o m höja budgeten även om skulle kunna tro något annat.

Men jag tror på att vi behöver synliggöra den delen av kulturen som inte är beroende av offentlig finansiering. I Uppsala har vi exempelvis Orphei drängar och alla kyrkor, med mycket mera. Och jag tror också vi behöver bli bättre på att lyfta upp Uppsalas unika kulturella arv. Exempelvis står vi inför en spännande nysatsning på Uppsala historiska centrum i Gamla Uppsala. Återstår bara den lilla frågan om finansiering.

Följ gärna vad jag skrivit om Kristdemokraternas kulturpolitik i veckans serie "UNT:s kulturfråga"

Det finns mycket spännande att göra på kulturområdet!


Här ser ni Anisur Rahman som inleder kvällens debatt.


måndag 1 september 2014

Gaza-favorit i repris

Idag på landstingsstyrelsen lägger vänsterpartiet samma förslag om hjälp till Gaza som för fem år sedan (innan förra valet). Denna gång med stöd av (S) och (MP) som tydligen också vill hålla sig väl med vissa väljargrupper.

Jag vidhåller, liksom då, att för det första är det inte landstingets uppgift att bedriva utrikes- och biståndspolitik. Inom kristdemokraterna förespråkar vi att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. När det gäller utrikespolitik är det på nationell och internationell nivå. För det andra kan vi inte, om vi ska ge bistånd, gå in i en så laddad fråga som Israel-Palestina konflikten. Genom att ensidigt stödja de drabbade barnen på Gaza, och inte de barn i Israel som dagligen behöver gömma sig i skyddsrum på grund av palestinska raketanfall blir fel. Dessutom är andra konflikter i området så otroligt mycket mer kaotiska och ohyggliga, i alla fall om man ser till antal dödade och lemlästade i Syrien och Irak. Men där kanske det är mer oklart vilka väljargrupper i Sverige man appellerar till?

Missförstå mig inte - det är en oerhört tragisk situation för befolkningen i Gaza - och vi i Sverige behöver göra vad vi kan. Men det är inte lätt att hjälpa med en terrororganisation som Hamas i ledningen, som använder pengar och stöd till att bygga smuggeltunnlar och köpa raketer i stället för att bygga sjukhus, skyddsrum och arbeta för fred med Israel (ett land man enligt sina stadgar vill utplåna, och vars judiska befolkning man vill fördriva)

Nej, låt oss fortsätta att ägna oss åt det som är landstingets mandat och överlåta utrikespolitiken till en annan nivå.