Hemmafru och hemmaman

Det är vad jag och min fru är just nu - hemmafru och hemmaman. Det är fantastiskt att få göra en insats för att ge barnen trygghet och en god start i livet.

Min fru (löne-!) arbetar som dagmamma och själv har jag föräldrapenning på 75%. Så det är ingen "lyxhustru", eller "lyxman" som kanske Lisa Bjurwald (DN17/2) skulle beteckna det. Enligt henne är hemmafrutillvaron en återvändsgränd som vi måste rädda de av amerikanska TV-serier stackars förledda unga familjebildarna ifrån.

Familjen och äktenskap är enligt Bjurwald en "osund beroendeställning" och vi måste "bestämt avvisa äktenskapet som försörjningsinrättning". Beroende anses som helt förkastligt. Detta strider helt med mina värderingar. Jag vill vara beroende av min fru och hon får gärna vara beroende av mig. Det är just dessa band av ömsesidigt beroende som skapar en trygg miljö för våra barn. Det är ju detta som är kärlek och det som är svårt. "Att älska är tusen gånger svårare", skriver Birro i Expressen. Jag tycker det är bra att den unga generationen börjar vakna upp och se behoven av beroende och att bygga "den lilla världen", att hitta tillbaka till en äkta kärlek, besvikna över alla svek från 68-generationen.

Dessutom odlar Bjurwald myten om att detta är negativt för samhällsekonomin, en syn som tyvärr även delas av statsministern och moderaterna. Mikael Oscarsson ställde i går en fråga till statsministern om detta. Visst måste vi hjälpa ensamstående föräldrar, familjer i kris och kvinnor som utnyttjas, även i familjen. Men jag tror att dagens politiskt korrekta syn på familj och beroende, självständighet och självförverkligande snarast har skapat en rotlös generation som förvirrade söker en fast punkt i tillvaron mellan alla statliga påbud, versala pekpinnar, tvingande samhällsregleringar och egoistiska ideal.

Det är klart att den insats som görs av anhöriga när det gäller vård och omsorg är lika viktig som den insats som görs av det offentliga, om inte viktigare! Skevheten i detta visas ju till exempel av att det offentliga subventionerar en dagisplats med 130.000 kr medan den förälder som väljer att sköta barnomsorgen på andra sätt får 0 kr. För att inte tala om vad det kostar med plats på ett särskilt boende för en dement åldring, eller med 8 personliga assistenter för en funktionshindrad. Detta visar med all önskvärd tydlighet i pengar vad det "jobbskolkandet" faktiskt är värt. Förutom det värde att få bli omhändertagen av en person som älskar en, för livet har en relation med en och som ställer upp utan att ha den egna vinningen som enda motiv.

Intressant att se att huvuddelen av inläggen i bloggosfären sågar Bjurwalds "vänsterfeminism": Motpol , Marknadsliberalen, Johan Ingerö, Anna Ekström, Ring Broman, Fredrik Kärrholm, Oskar Lindgren, Margit Urtegård, med flera.

Ebba igen

Nu har det hänt igen. Ebba Busch får frågan om hon vill bli partiledare. I gårdagens Dagens Samhälle under rubriken "Hägglunds tid rinner snabbt ut" kommer det som en sista fråga. Ebba säger klokt att "Min utgångspunkt är att jag ska finnas där jag gör bäst nytta för Kristdemokraterna." Tänk om alla politiker hade den utgångspunkten!

För någon vecka sedan skrev också Siwert Öholm i Världen Idag att Ebba borde ta över.

Hoppas vi blir riktigt många som vill arbeta för Krisdemokraternas bästa! Även om åsikterna om vad det bästa för partiet är skiljer sig något.

För Försvaret mot Genushysterin

På SvD:s Brännpunkt igår går Christian Carlsson och Ebba Busch förtjänstfullt till storms mot genushysterin och urartningen av Försvaret. Man sänker kraven för rekrytering, och dessutom tar man in kvinnor just för att de är kvinnor även om det finns män som passar bättre i befattningarna. Bra att någon påpekar skevheterna i den svenska genuspolitiken som nu alltså kan komma att drabba även försvaret av Sverige.

Krigsmaktens personaldirektör försöker sig på ett halvhjärtat försvar, men säger ju bara att man har samma minimikrav för alla. Och tillstår att man positivt särbehandlar på grund av kön... Nu ska förstås inte bara Försvaret lastas för detta utan även statsmakt och regering som ger denna inriktning.

Tack Tanja Bergkvist som oförtröttligt och mångordigt håller debatten igång genom inläggen på sin blogg!

Se även Per Ström, Genusleaks, Tradition och fason

Jubel i vrångstrupen?

Idag har Egyptens Hosni Mubarak avgått. Jublet bland folket på gatorna i Kairo står högt i tak, även bland de svenska journalisterna (så kunde inte radions Cecilia Uddén - 42 min in på Studio ett - låta bli att lägga sin "journalistiska opartiskhet" åt sidan och ge luft åt sin lycka och glädje).

Det är gott och väl. Det är alltid bra med en utveckling som kan leda till mer demokrati och mänskliga rättigheter. Speciellt när det sker utan våld och blodspillan. Mubarak har representerat en diktatur som inte gett speciellt stort utrymme för folkets frihet och inflytande.

Men jag kan inte låta bli att lyfta ett varningens finger. Magda Ayoub, tidigare (KD)-riksdagsledamot med Egyptisk bakgrund varnade på Newsmill häromdagen för en våldsam utveckling om Muslimska brödraskapet tar över.

Den demokratiska traditionen i arabvärlden är i stort sett obefintlig, och jag tror det är ganska osannolikt att Mubaraks avgång leder till en väl fungerande demokrati i Egypten. Sannolikheten att någon annan grupp tar över makten, och kanske leder det hela i en värre riktning är överhängande. Läs gärna Orwells "Animal Farm" som är en god studie i en sådan utveckling.

Det är också så att i islamsk tradition finns en idé om alltings ordning och reda - hellre en ordnad regim än kaos. Den term som används är "Fitna", och Mubaraks appeller till att han skulle upprätthålla ordningen under en övergångsperiod har naturligtvis varit riktade mot de krafter som leder till kaos.

Tyvärr är Irak ett exempel på hur svårt det är att bringa ordning i ett land utan demokratiska traditioner. Vårt hopp får den här gången stå till att det inte är USA eller något land utifrån som störtat diktaturen, utan folket - och vi får hoppas att folket klarar att hantera sin nyvunna frihet!