We ❤️ Israel

I söndags deltog jag i Sionistiska Federationens manifestation för Israel på Raoul Wallenbergs plats i Stockholm. Huvudtalare var Yair Lapid, partiledare för Yesh Atid ("Det finns en framtid") i Israel, ett av de ledande oppositionspartierna. Han berättade, apropå platsen, att hans egen pappa var en av de judar som räddades undan Förintelsen av Raoul Wallenberg i Budapest. Extra osmakligt blev det då med motdemonstranterna som stod och skanderade runt platsen om att "Bojkotta Israel", "Israel, mördare" och andra rop och skrik. Lapids huvudbudskap var nämligen just det som står ovan "We love Israel". Inte MOT något annat, utan FÖR att judarna ska få ha en egen stat i Israel. Israel är dessutom Mellanösterns enda riktiga demokrati och ett land som även om det har många andra traditioner och influenser ändå står som en god representant för våra västerländska värderingar med demokrati, människovärde och religions- och yttrandefrihet.

Slående utifrån mitt förra inlägg om våldsbejakande extremism är att av de tre våldsbejakande grupperingar som regeringen och den nationella samordnaren identifierar motarbetar alla tre på olika sätt Israel. Ibland är det helt enkelt antisionism eller till och med antisemitism som är en förenande länk, mellan islamister, högerextremister och vänsterextremister.

En del säger att de självklart och tydligt tar avstånd från antisemitism, ("har inget emot judar") men tycker att det är helt berättigat att vara antisionist. Men vad innebär egentligen det? Sionismen betyder kampen för ett judiskt hemland (i Israel), och sedermera efter detta hemland kom till 1948 ett stöd för denna statsbildning och ett fortsatt arbete för att hjälpa judar som vill göra "aliyah" och invandra till landet.

Om man är antisionist - betyder det att man anser att Israel inte har ett existensberättigande? Då är ju i princip antisionismen nästan lika allvarlig som antisemitismen.

Är definitionen däremot att man är kritisk mot den israeliska regeringens politik, ja då står man ändå på samma sida som oppositionen i landet, exempelvis ovan nämnde Yair Lapid. Fast då är definitionen felaktig vilket illustreras av namnet på det nya stora vänsterpartiet "Zionist Union" som är en sammanslagning (2014) mellan det gamla anrika Labor-partiet, De gröna, och Tsipi Livnis Hatnuah. "Zionist" är alltså en bred ideologi som de allra flesta partier i Israel ställer sig bakom.

Ebba Busch Thor var också med som talare igår, och i en artikel i Expressen klargör hon på ett bra sätt varför hon deltog (se även intervju i tidningen). Antisemitism och antisionism måste bekämpas i Sverige, och om man inte klarar att hålla rent mot dessa ideologier så är det ett tydligt exempel på den värderingskris vi ser i vårt land.

Ebba lyfter upp just denna värderingskris i DN i går, och det är sannerligen på hög tid att vi för en debatt om vilka värderingar som ska råda i Sverige - mycket av förvirringen beror just på att det ibland saknas ett tydligt underlag för vad som är rätt och fel.






Slutligen vill jag bara dela två anekdoter / detaljer som jag lärt mig under skrivandet av denna artikel.


För det första är det viktigt att skärskåda antisionismens argument. En bra översikt / artikel om antisionism är skriven av Lasse Wilhelmson och finns förutom i Fib kulturfront och Ordfront Magasin i fullversion på hans blogg. Lasse är insiktsfull även om han numera stämplas som antisemit och förintelseförnekare, och han sätter fingret på sionismens problem med just en "judisk stat". För vad är "judisk"? Är det en religiös stat så strider den mot den i väst utbredda uppfattningen att man ska skilja politik och religion. Är det en etnisk stat, (eller ännu värre en stat för den judiska "rasen") så öppnar det för just den kritik som han framför om en rasistisk apartheidstat. Men Wilhemsons argumentation faller tillbaka på honom själv, och huvudtesen i kritiken mot sionismen blir en kritik mot det judiska och blir därmed antisemtism. Det är också vad jag skriver ovan att antisionismen alltid riskerar att snubbla över i en form av antisemitism. Gina Dirawi gick i just denna fälla när hon glatt berättade att hon läst en bok av Wilhelmson, och blev därmed utsatt för hård kritik av alla dem som visste att Wilhemson inte är PK. Jag skulle dock säga att mycket av det som Wilhelmson uttrycker är allmänt idéstoff i de extremistiska miljöerna, och tyvärr också till mycket stor del i Mellanöstern. Dirawis debacle föranledde för övrigt Aftonbladet och Åsa Linderborg att dra igång en granskning av rasismen och tvivelaktiga sajter på internet, utifrån just Wilhelmsons bok, och även C P Herslows bok "Om islam".

Den andra lärdomen / anekdoten för mig fick jag när jag läste om Haneen Zoabi - den ende kvinnlige arabiske parlamentarikern i Israel invald på en arabisk lista - "Balad". Jag tycker hon är ett enastående exempel på att Israel är en mycket tolerant och väl fungerande demokrati med fullständiga mänskliga rättigheter för sina invånare.

När hon blev invald i Knesset 2009 gick hon vid öppningsceremonin ut innan nationalsången Hatikvah skulle sjungas, hon anser sig som Palestinier i första hand, och hon tycker inte Hamas är en terrororganisation. Hon står för ungefär den idén som Lasse Wilhelmson beskriver att Israel inte bör vara en uttalat judisk stat. Hon pläderar i stället för en enstatslösning (jämför ett av mina tidigare inlägg "enstatslösning för Palestina"), vilket pittoreskt nog även är den lösning som också Israels president, Reuven Rivlin förespråkar!

Haneen Zoabi deltog även i Ship-to-Gaza aktionen (liksom f ö Mehmet Kaplan), och stod dagen efter till svars för detta i Knesset. Hon anklagades där för förräderi och att motarbeta staten Israel, men fick stöd av Högsta Domstolen vilket gör att hon sitter kvar som Knesset-medlem och behåller sin immunitet.

Zoabi är inte först i sitt parti med öppen kritik av staten Israel. 2001 höll Balads grundare Azmi Bishara tal i Syrien där han lovordade den nyss avlidne diktatorn Hafez al-Assad och uttryckte sin solidaritet med Israels fiender Syrien och Hizbollah. Notera att Syrien och Israel ligger i krig med varandra - det finns ännu inget fredsavtal. Trots att han alltså öppet motarbetar staten Israel fick han ändå stöd att behålla sin immunitet och sitta kvar i Knesset av Israels högsta domstol!

Detta tycker jag, vid sidan om det faktum att arabiska är ett officiellt språk, är ett mycket tydligt tecken på att Israel förmår inkludera och ge röst även åt sina kritiker. En bjärt kontrast till den palestinska myndigheten, och ännu mer Hamas styre på Gaza där "kollaboratörer" till Israel pekas ut och avrättas, och där inga judiska invånare vare sig kan bo eller har några som helst medborgerliga rättigheter.

Allra sist vill jag bara länka till en artikel angående statusen för den "ockuperade" västbanken, vilka lagar som gäller där, och vari en del av problematiken ligger. Inte för att den egentligen ligger inom ramen för det här blogginlägget, utan för att den är intressant och klargörande. ("Några fakta om Israels lagar, hur västbanken styrs och den palestinska myndighetens ansvar ")