I måndags släppte Upplandsradion nyheten att en iransk familj utvisas efter fyra år i Sverige - välintegrerade med arbete och med ett positivt bidrag till det svenska samhället.
Ändå får de beskedet från migrationsverket att de måste åka, eftersom mannens lön under 5 månader legat 180 kronor under kollektivavtalad lön. Hur kan detta hända? Arbetsgivaren har erkänt sitt misstag, och den ene pojkens lärare har ställt upp i förtvivlade försök att hjälpa familjen. Ändå står beslutet fast, även om Migrationsverket nu välkomnar en rättslig prövning.
Rebecca Weidmo Uvell lyfter förtjänstfullt i sin blogg det verkliga problemet som ligger bakom migrationsverkets beslut. Det är nämligen inte egentligen statliga myndigheter som är problemet utan den svenska arbetsrätten. I själva verket är det i praktiken LO som beslutar om vem som ska få stanna och inte. Och detta utifrån att vi har en djungel av tämligen höga minimilöner att förhålla oss till.
Det är för mig helt obegripligt hur vänstern å ena sidan hävdar någon slags rättighetstänkande att komma till Sverige, och å andra sidan klamrar sig fast vid försvar av en svensk modell som blev inaktuell redan med berlinmurens fall och Sveriges medlemskap i EU. Jag har tidigare utvecklat detta dilemma i artikeln om "Refugees Welcome", läs gärna mer där.
