Rysslands informationskrig mot väst

Bra att DN idag tar upp det ryska informationskriget mot omvärlden, och hur Sverige arbetar för att möta det. Tidningen rapporterade redan tidigare förtjänstfullt om "Putins soldater på nätet".

Jag vill först få det sagt att jag älskar Ryssland och det ryska folket, och har många goda minnen från mina ca 2 1/2 år i landet. Jag upplever ofta att svenskar bär på ett oreflekterat rysshat, och att vi alltför lite tar vara på möjligheten att bygga broar och lära känna vår viktiga granne i öster.

Men den politik som Putin för måste vi vara observanta på!

Vi lever i en ny värld, där både stridsmedlen är annorlunda och så även det politiska landskapet. Genom att få opinionen på sin sida kan man genomföra åtgärder som annars vore helt otänkbara. Ta exemplet annekteringen av Krim. Genom att befolkningen där i huvudsak är rysk och halvön fram till 50-talet även tillhörde Ryssland, fanns det goda möjligheter till ett övertagande. Men detta föregicks av en mycket aktiv insats i media där dessa åtgärder legitimerades. Jag har själv sett debatter i rysk TV där sanningen skruvas några varv (man visade bilder på hur fattigt och eländigt det var i Ukraina), och där de som får uttala sig bara ger uttryck för ena sidan (entusiastiska ryska patrioter som talade om det självklara att Krim skulle tillhöra moderlandet).

Det är också intressant att se hur vi nu i Europa i stället för att stå mellan det västliga NATO och det kommunistiska Warszawapakten står mellan demokrati och frihet å ena sidan, och nationalism och semidiktatur å den andra.

Nationalistiska rörelser som Svenska Motståndsrörelsen (SMR) byter sida från att stödja ukrainska nationalister till att stödja ryska nationalister - troligen som ett resultat av det ryska propagandakriget. Att SD har starka försänkningar i Orbans Ungern är ett välkänt faktum, och därmed är det skrämmande att se hur starka relationer Orban bygger upp med Putin och Ryssland.

Nej, USA och den fria västvärlden står ännu som ett bålverk för de mänskliga rättigheterna, för demokrati och för fri press. Och jag hoppas att Sverige, Norden, Baltikum och naturligtvis även Ryssland kommer att sluta upp tydligt på denna sida i framtiden!

Hyllning av knivattacker i Malmö

Israels ambassadör Isaac Bachman har på Facebook länkat ett klipp från en demonstration i Malmö (där f ö Hillevi Berg (S) medverkar - se nedan). Enligt kvällsposten skanderar folkmassan enligt KvP:

"Dags för revolution" och "ta dem med knivar, kasta stenar", samt: "Attacker och knivhuggningar av soldater" och "Barn kastar stenar. Intifada kom och låt fredliga lösningen gå". Enligt Bachman själv: "'slaughter the Jews', 'stab soldiers', carry out 'terror attack after terror attack' while referring to the knife killers as 'heroes' and urging to 'start a 3rd Intifada'…!"


Som vanligt blir verklighetsbeskrivningen lite utifrån betraktarens och översättarens och förmedlarens öga. Det är egentligen detta som är huvudproblemet i Sverige, att man inte förmår se båda sidor av saken. Detta förstärks av sociala medier där många svenskar i sina "flöden" får upp bilder på hur israelisk polis "mördar" oskyldiga palestinier, hur palestinier utsätts för övervåld och hur israeler skanderar "död åt araberna" Jag får å andra sidan i mitt flöde upp bilder från demonstrationen i Malmö med ropen "slakta judarna", från palestinska skolor där barnen leds i att skandera att hela Palestina är deras, från havet till floden, och där andra barn säger att de vill bli ingenjörer så att de kan "spränga judar" när de blir stora.


Visst var hela Gaza-kriget ytterst tragiskt. Och det är ingen tvekan om att betydligt fler palestinier, främst civila, dödades och skadades, än israeler, främst militärer, under själva kriget. Bostäder, skolor och sjukhus förstördes, och Gaza har ännu inte hämtat sig från kriget och är i ett miserabelt tillstånd med blockad, och dessutom med en odemokratisk terrororganisation som styr området.


Men vi måste lyfta blicken och förstå bakgrunden till konflikten. Som jag skrivit här, är Hamas (och den gängse palestinska bilden, även om man i andra sammanhang ofta inte framställer det så öppet) mål att "befria" hela Palestina från "ockupationen". Alltså en enstatslösning, inte en tvåstatslösning. Det är oerhört naivt av Hillevi Larsson att tro att den karta av Palestina hon håller i sina händer (instagram nedan) är en karta över det brittiska palestinamandatet innan 1948, och inte en bild av det "fria Palestina" utan både brittisk, jordansk/egyptisk eller israelisk ockupation. Se V-tecknet som finns med på bilden! Detta är för övrigt den gängse förekommande kartbilden i palestinska befrielsesammanhang, t ex första bilden i en artikel i The Atlantic om roten till konflikten.

Se gärna också söndagens Agenda i SVT! Spola förbi AKB och efter att ha sett (den sevärda) intervjun med EBT så ges faktiskt ett reportage som belyser båda sidor i konflikten. Och både den israeliske och den palestinska ambassadören blir intervjuade. Bra jobbat, SVT - och upplysande även för tittarna! Ambassadör Bachman påminner om det palestinska samröret med Hitler och nazisterna under andra världskriget, och från palestinsk sida får vi höra om knivmorden som "proteströrelse", som man inte tar avstånd från från officiell palestinsk sida.

Se även DN hur en soldat knivhöggs av en utklädd journalist under "Vredens dag" (bara det namnet säger allt om inställningen)

Nej, jag hoppas, och ber för fred i Israel. Må både det judiska och det palestinska folket få slippa allt detta våld och i stället få leva sina liv i fred och samförstånd. Det skulle gynna alla!

Oansvarigt agerande?

Idag gladdes jag över, och twittrade snabbt vidare, nyheten att KD vill se en gemensam alliansbudget nästa år. Fantastiskt!

Jag måste dock säga att jag häpnar över reaktionerna, bland annat hos journalister. På ovanstående intervju av Mats J Larsson på DN svarar Ebba föga överraskande att det är HENNES uppfattning att vi snarast bör gå fram med en gemensam alliansbudget. Och på frågan om det kan innebära redan nästa höst säger hon att "det kan inte uteslutas".

Allt hamnar till slut i att om det är så att detta kan innebära att om SD väljer att stödja en sådan, eventuell, alliansbudget nästa höst, så skulle det kunna innebära att regeringens budget faller.

Och hör och häpna - "Är inte det ett oansvarigt agerande?" frågar då reportern. Jag tror jag baxnar. Är det oansvarigt att lägga en budget i riksdagen som "riskerar" eller "har chansen" (beroende på hur man ser det) att vinna riksdagens stöd??? Det är väl självklart att man som politiker, och att Alliansen för sin del vill få igenom sin politik. Det är ju just detta självklara som är argumentet mot Decemberöverenskommelsen (DÖ), som jag tidigare skrivit om här.

Precis som Ebba framhåller är ju inte det Alliansens problem, utan regeringens. En regering måste ha, aktivt eller passivt, stöd i riksdagen för att kunna sitta kvar. Det hade inte regeringen Löfvén förra hösten och då kom extravalshotet. Det naturliga hade annars varit att avgå, men med extravalet lyckades Löfvén pressa Alliansen till att genom DÖ låta honom sitta kvar ändå.

Alliansen har under fyra år styrt i minoritet, med SD som vågmästare, och ändå lyckats lotsa fyra statsbudgetar genom riksdagen. I migrationspolitiken hittade man en lösning genom samarbetet med MP och i andra frågor hittade man också olika sätt att få igenom sin politik. Där man inte hade stöd gick man inte fram med några förslag.

Precis så måste Löfvén agera. Klarar han inte det, det vill säga har han inte tillräckligt stöd i riksdagen, ja då måste han avgå, eller möjligen söka större stöd i ett extra val.

Det är inget konstigt med det. Det är så det parlamentariska systemet fungerar. Och att söka regeringsmakten borde vara varje ansvarig politikers självklara mål. Så jag har faktiskt svårt att förstå den starka reaktionen. 

I medieliturgin framställs också att de andra partiledarna är "störda" över Ebbas utspel, men lyssnar man på vad Anna Kinberg Batra säger till ekot är det i stort sett samma sak: "Jag utesluter inte att komma tillbaka med gemensamma budgetmotioner..." angående att lägga en budget nästa år. Även om hon inte, som Ebba Busch Thor, avslöjar vad hennes egen, eller moderaternas inställning är.

Nästa häpnadsväckande citat är Ekots Fredrik Furtenbach som på ungefär motsvarande sätt som DN frågar Ebba i Studio Ett om scenariot där SD skulle kunna komma att stödja Alliansens budget nästa höst.

Frågan lyder: "Hur bedömer du då risken för politiskt kaos?" - och senare säger han "du för in risken för en potentiell kris om ett år"

Låt oss smaka på det. Är det politiskt kaos att Alliansen får igenom sin budget i riksdagen? Eller att S-MP - regeringen inte får igenom sin budget? Som jag nyss sa, har inte regeringen stöd för sin politik i riksdagen då måste den avgå. Det är inget "politiskt kaos" utan normal parlamentarism. Men man börjar nästan se ett mönster i det socialdemokratiskt fostrade Sverige att när vi inte har en stabil S-regering som med fast hand styr landet med sin vänsterpolitik, ja då är det politiskt kaos...

Ebbas kommentar "jag tror att det är en del medier som skruvar den här frågan lite väl hårt nu" är i högsta grad berättigad.

K-G Bergströms kommentarer tar dock priset. Han har en teori om att förutom att Ebba är oerfaren och kastar hela alliansen i fördärvet, så toppstyr och omplacerar hon människor "till höger och vänster". Att riksdagsgruppen väljer sin gruppledare (Andreas Carlson) är deras val - inget konstigt - och att gruppledaren företräder partiledaren i riksdagen är inget nytt - det gjorde Damberg också innan Löfven fått någon riksdagsplats. Verkar för övrigt inte ens som (S) har någon vice partiledare.

Nej, låt oss slippa journalister som går i spinn över att regeringen Löfven ser ut att inte ha stöd för sin politik i riksdagen.

Och låt oss helst slippa regeringen Löfven också. Det vore det bästa för Sverige.



Se gärna Oksanen i Hela Hälsingland

Första KD-budgeten på 9 år

I dagens UNT berättar vi om Kristdemokraternas budget för Uppsala kommun. Vår budget fokuserar på tre områden.
1/ Ekonomi - att hejda kostnadsgaloppen.
2/ Utanförskapet - att lotsa människor ut i studier och arbetsliv, inte minst nyanlända svenskar
3/ Barn och ungdomar - vi satsar bland annat på mindre grupper i förskolan, och att ett barnperspektiv präglar kommunens verksamhet

När det gäller ekonomin presenterade vi nyligen Alliansens grundplatta - där vi säger nej till de rödgrönas skattehöjning och den kostnadsgalopp de ger startskottet för.

Det är totalt ohållbart att tillåta kostnadsökningar under nästa år med 4,8% - vi sätter gränsen till 2,8%.

Det är nu vi måste ta fighten mot kostnadsökningarna, inte slå oss till ro och få en dubbelt värre utmaning att gå igenom om ett eller två år. En skattehöjning löser inga problem, utan tvärtom skapar det problem. (se två inlägg om detta i UNT - Hans Jansevik  och Hans G Karlsson)

Alla som arbetar inom och för kommunen gör säkert det bästa de kan. Men frågan är om alla har rätt uppgifter, och om alla, speciellt administrativa, rutiner och dokumenteringar behövs? Vi ser det inte som orimligt att man systematiskt går igenom kommunens administration och sparar 10% i genomsnitt på den. Alltså inte ute i skolor, på äldreboenden och på bygglovsenheten. Utan just på administrationen - beställarkontor, mellanchefer, stödfunktioner och liknande.

Låt mig ge tre exempel som illustrerar problemet. I Uppsala kostar en förskoleplats 133.500 kr/år. Det är 8.000 kr mer än rikssnittet. Med drygt 10.000 förskoleplatser motsvarar det 80 mnkr. Det är mycket pengar. Då kanske man kan tänka att det beror på att vi har så hög kvalitet? Nja, jämför man med Jönköping som ligger på ungefär samma kostnadsnivå, ja då har de 4,8 barn per anställd. I Uppsala är siffran 5,4 barn per anställd. Och när det gäller andel av personalen med pedagogisk högskoleutbildning, ja då har de 86% mot 46% i Uppsala. Vi har alltså varken högre personaltäthet eller mer utbildad personal trots att vi har så mycket högre kostnader. (se debattartikel av B Moraeus i UNT 3/10)

Nästa exempel gäller korttidsplatser inom äldreomsorgen. Enligt Kolada, kommunens system för att mäta ekonomin, så kostar en korttidsplats 3.466 kr (2014). Men om man tittar på vad kommunens egenregi får betalt för att tillhandahålla varje plats så ligger ersättningen från Äldrekontoret på mellan 1500-1800 kr. Vart tar andra halvan av kostnaderna vägen?

Slutligen informatörer. Dagens samhälle skrev om detta i somras och påpekade de att antalet informatörer i kommunsektorn har ökat med 100% på 10 år. I Uppsala har vi med våra 62 informatörer 3/100.000 inv. Om vi skulle komma ner till snittet på ca 2/100.000 inv. så skulle vi kunna spara ungefär 20 tjänster motsvarande 10 mnkr.

Jag säger inte att det är just detta man ska spara pengar på - poängen är att illustrera att vi ligger högt i kostnader, och att vi därför måste arbeta med att åtminstone komma ner i kostnader i nivå med jämförbara kommuner.

I det privata näringslivet får man ibland skära ner stora delar av organisationen för att få lönsamhet i verksamheten. Jag tror det skulle vara välgörande att gå igenom hela administrationen och verkligen fundera över vad man faktiskt skulle kunna ta bort om man måste spara 10%. Låt oss nu ta ledarskapet för vår kommun, innan det är för sent!

Lyckat riksting

Det har varit hektiska dagar. I torsdags öppnade Ebba Busch Thor kristdemokraternas riksting i Västerås, och sedan har jag hängt där hela helgen. Ja, förutom i lördags då jag fick lyckan att delta i min brorsons bröllop i Heliga Trefaldighets kyrka, med efterföljande fest på Västgöta nation. Mycket fint!

Idag har vi dessutom bland annat presenterat Kristdemokraternas budget för Uppsala kommun. Återkommer om det i nästa inlägg.

Några reflektioner runt rikstinget.

Jag är mycket nöjd. Naturligtvis till stor del för det historiska beslutet om decemberöverenskommelsen, mycket eftersom jag varit så starkt engagerad i frågan, och var uppe och höll anförande i saken. Men, jag skulle ändå säga att den största bidragande faktorn till att jag var nöjd var ändå att jag tycker stämningen i stort var så god. Det var till exempel första gången någonsin (som jag varit med om i alla fall) som hela partistyrelsen valdes med acklamation, utan omröstning. Och på samma sätt fattades beslut om uppdaterad partistadga enhälligt, vilket betyder att vi inte behöver ta upp frågan på nästa stämma för slutligt beslut.

Jag tyckte mig se en tydlig ambition från partiledningen och partistyrelsen att försöka hitta gemensamma och samlande lösningar för huvuddelen av partiet. Visst blev det omröstningar i många frågor och i vissa fall hårda debatter, men även här fick majoriteten bestämma vilket i flera fall också ledde till förbättringar och till att de som var oroliga inför besluten kunde åka hem med lite lättare hjärta.

I Nato-frågan där jag befarat en ganska stor och uppslitande debatt var enigheten såpass stor att det inte ens behövdes någon omröstning. Även jag har farhågor angående detta beslut, men det är ändå ett logiskt steg vidare att vi ansluter oss till den allians som vi redan samarbetar så intimt med, och som så många av våra grannar redan gått in i (Danmark, Norge, Polen och Baltikum). Och som har tydliga konsensusregler, vilket gör att vi även om vi går med inte kommer tvingas till någonting! (något som tydligen inte alla tycktes känna till i gårdagens partiledardebatt - en debatt där för övrigt Ebba Busch Thor var den vassaste kniven i lådan, enligt Aftonbladets läsare).

När det gäller samvetsfrihetsfrågan framställdes det som att vi fattat ett kontroversiellt beslut, men det enda vi gjorde var att konstatera att vi följer FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen i denna fråga, och det är ju definitivt inte kontroversiellt. Förutom möjligen i liberala Sverige som i sin politiska korrekthet inte riktigt varken vill eller vet vad samvetsfrihet egentligen betyder och bakgrunden till att den införts i internationell lag.

Det var också väldigt kul att ha en så aktiv och intresserad Uppsala-delegation, varav såpass många delegater var helt nya i rikstingssammanhang. Lovande för framtiden.

Enda smolket blev den lite onödiga debatten efteråt, där KDU-ordförande Skyttedal lackade ur över Penilla Gunther som inte kunde avhålla sig att ge upprepade pikar till Ebba Busch Thor.

Bra nu om vi kan sluta upp och gå vidare tillsammans med syfte till fortsatt breddning och tillväxt för vårt kära Kristdemokratiska parti! Den ljusnande framtid är vår - och Sveriges efter att vi nu är kvitt den förlamande DÖ.


DN: Stenberg om "risktinget"

Marcus Oscarsson förklarar DÖ:

Svar på tal om Lemne

Jag hade först tänkt uppdatera mitt förra inlägg om Carola Lemne. Men "drevet" mot henne har tagit ny fart och börjar svämma över alla breddar, därav inlägget här.

Rebecca Weidmo Uvell ger Aftonbladets Karin Pettersson svar på tal - dock på en ganska låg debattnivå. Men det är i alla fall bra att NÅGON bemöter vänstermedia i deras ständiga gliringar mot deras egenuppmålade högerspöken - representerade av direktörerna och storkapitalet.

I Avundsjukans förlovade land Sverige är det alltid ett av de främsta vapen man kan ta till att påpeka hur mycket någon tjänar i syfte att misskreditera och göra ner. Och i kombination med att utmåla någon som fördomsfull rasist - ja då kan man anses ha lyckats stort.

Men, när vänstermedia (inklusive UNT) i ett lösryckt citat vill krysta fram en rasist- eller SD-stämpel på Lemne, ja då faller i det här fallet skammen lika mycket på dem själva.

Visst - ett olyckligt citat av Carola Lemne att sammankoppla iranskt och terroristliknande utseende - men läser vi kontexten så är det ju just för att illustrera hur fördomsfulla vi ofta är i Sverige. Vilket i det aktuella exemplet ledde till att vi gick miste om värdefull arbetskraft. Den kompetenta iraniern som Carola Lemne anställde bor numera och verkar framgångsrikt i New York efter en tid i Milano.

Visst kan man hitta fel på andra, särskilt om man letar. När jag läste den intressanta intervjun av Lemne i DN var det dock inte detta citat jag lade märke till. Utan i stället blev jag bland annat imponerad över hur Lemne som nyutbildad läkare vid 23 års ålder fick ta över föräldraansvaret för sin lillasyster på 15 år när deras mamma gick bort. Kanske för att jag själv blev "föräldralös" vid 21 (dock utan småsyskon), och kunde sätta mig något in i vad det innebar.

Min fru tycker hela "debatten" om Lemne är ett pinsamt exempel på den låga nivån i Sverige - att man i avundsjukans heliga namn ska försöka misskreditera varandra. Och jag håller med. 

Låt oss hellre lyfta på hatten och gå vidare, eller vända blad om man så vill, och låta både Uppsala Universitet, Svenskt Näringsliv, och Carola Lemne få ägna sig åt det de ska ägna sig åt!

SvD N Efendic´ om "terroristvarningen"

UPPDATERAT:

se Lemnes svar till UNT - ungefär som det jag påpekade ovan

DÖ är obegriplig för väljarna

Enligt Dagens Industri är det Kristdemokraterna som avgör framtiden för decemberpakten, DÖ. (Se även Expressen och Aftonbladet). Detta med bakgrund av att det är flera distrikt som, till skillnad från partistyrelsen, ställer sig bakom de fyra motioner som lagts till rikstinget och som skall behandlas nu på fredag, i Västerås. Västmanlandsdistriktet har för övrigt inte avfärdat motionen "Segra eller DÖ", vilket gör platsen för mötet extra intressant.

Jag har redan tidigare stött Odenberg och Orméus med flera som när decemberöverenskommelsen slöts kritiserade den. Samtidigt fanns det inte mycket annat att göra för Alliansen, då ju regeringen kröp till korset och gick med på de krav som Alliansen framfört i en DN-debattartikel 9/12, nämligen att den minsta partikonstellationen (av Alliansen / de rödgröna) skulle släppa fram regeringens budget genom att lägga ner sina röster.

Men det var då - partiledarfrågan i (M) och (KD) var inte klar / inte aktuell, och vi var bara i början av de över 100 tillkännagivanden som riksdagens majoritet (Alliansen med SD-stöd) sedan skickat till regeringen. Ingen regeringen sedan Ullsten 1979 har haft ett så svagt parlamentariskt stöd. Det är fortfarande obegripligt att regeringen Löfvén sitter kvar trots det som hände 3/12, nämligen att de inte fick igenom sin budget i riksdagen.

Jag förstår argumentet för överenskommelsen, att säkra möjligheten för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Men för vanligt folk är allt detta fullkomligt obegripligt.

Hur kan man sitta i riksdagen och inte rösta på sitt eget budgetförslag?

Nej, det är dags att kliva ner från den politiska prestigens pedistal, och som Stefan Olsson föreslår i NT lyssna på väljarna. Det är bara för extrema vänsterväljare som det är otänkbart att samtala med Sverigedemokraterna, och den agendan behöver vi inte köpa - se mitt förra blogginlägg om Carola Lemne. Det är dags att ta bort Sverigedemokraternas möjlighet att framstå som det enda oppositionspartiet och samla sympatier som mobboffer.

För övrigt kommer det aldrig vara något problem för Alliansen att få igenom sin budget när vi sitter i regering. S - V - MP kommer nämligen aldrig att lägga något gemensamt budgetförslag som SD kan stödja. Att man väljer att bryta ut vissa utgiftsposter, som hände med budgeten för 2014 (för övrigt även budgeten för 2011), ser jag inte som särskilt katastrofalt. Därmed finns det alltså inget som helst behov för någon decemberöverenskommelse i alla fall.

Så, lyssna på Thomas Gür: "KD i valet mellan DÖ eller att dö" (SvD) - och rösta nej till decemberöverenskommelsen på rikstinget!


UPPDATERING: Jag har fått några frågor angående detta, bland annat om KD inte står fast vid sina överenskommelser. På det har jag svarat att för det första hävdar redan flera politiker att regeringen redan brutit mot decemberöverenskommelsen genom att i princip snabbavveckla kärnkraften med de nya energiskatterna (energipolitiken är ju ett av de områden som ingick i DÖ - se även C Arvidsson i SvD).


För det andra kan man fundera på om man verkligen kan säga att KD som parti har ingått överenskommelsen. Lars Adaktusson påpekade redan i mars att förankringen runt överenskommelsen var undemålig - partistyrelsen fick ta ställning när nyheten redan var på väg ut. Nu är första gången som partiets högsta beslutande organ, rikstinget kan och får ta ställning till denna principiellt mycket viktiga fråga.


Jag är dock inte mot att man hittar en ny överenskommelse, eller en annan lösning som ersätter DÖ. Exempelvis skulle man kunna ändra riksdagsordningen, även om jag som sagt ovan ändå tycker att det inte är dåligt att en regering kan tvingas backa när det gäller utgiftssidan (En linje som Forssmed stödde så sent som i november i höstas!). Det är ju positivt för landets ekonomi.





Löfvén kommenterar i DN regeringens dilemma och DÖ  (Ewa Stenbergs kommentar: "Löfvéns största framgång hittills är att ha hållit sig kvar som statsminister")
PM Nilssons ledare i DI om budgeten (förordar gemensam alliansbudget för att ställa frågan på spetsen igen)
Läs DÖ i sin helhet

Långsökt om Lemne

Jag tycker att kritiken från delar av Uppsala Universitet (se UNT) mot dess konsistoriums ordförande Carola Lemne har gått på tok för långt. Det är ytterst långsökt att hon skulle avgå från sin ordförandepost bara för att organisationen Svenskt Näringsliv (där hon är VD) har kontakter med samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna.

Tyvärr visar detta på att Uppsala Universitet blivit alltför politiserat och att några av dess medarbetare inte klarar att skilja på offentliga personers olika roller.

Nu hör det till saken att kritiken delvis är en gammal historia, som bottnar i den starka kritik som riktades mot Lemne i frågan om Svenskt Näringslivs inställning när det gäller vapenexport till Saudiarabien.

Men Uppsala Universitet som sådant ska, och kan inte ha någon inställning i dagsaktuella frågor. Varken om Sverige ska exportera vapen till diktaturer, eller hur man ska se på Sverigedemokraterna. Universitetet ska syssla med utbildning och forskning, samt vara en viktig aktör på andra sätt i samhället. Men värdegrunden är den svenska konstitutionen, universitetets statuter och liknande, och det är inte universitetets egen roll att uttyda hur olika dagsaktuella politiska frågor stämmer med denna värdegrund. Jo, i forskningen naturligtvis. Men inte angående universitetsledningens legitimitet.

När det gäller just Sverigedemokraterna är frågan uppenbart mycket känslig för vissa (se t ex artikel i SvD apropå att Åkesson portades från universitet). Detta bottnar i att man ser partiet som fascistiskt, och menar att det bör både förbjudas och motarbetas på ungefär samma sätt som nazistpartiet i Tyskland borde ha förbjudits och motarbetats. (Löfvén / Andersson myntade "nyfascismen" som etikett när de efter regeringskrisen 6/12 behövde rättfärdiga avståndstagandet från SD)

Det är dock en jämförelse som inte håller. Även om jag är starkt kritisk till Sverigedemokraternas nationalistiska politik (se "Är SD rasister?"), där man visst kan fundera på om de verkligen står för ett lika människovärde, måste vi ändå acceptera att de idag förespråkar demokrati och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet. I alla fall är det vad de säger. Även forskningen tycks stödja att SD inte är ett fascistiskt parti.

Sedan har de en väldigt tveksam bakgrund, men det finns det fler riksdagspartier som har. Exempelvis Vänsterpartiet som för inte alltför länge sedan hyllade socialistiska diktaturer och inte tydligt tog avstånd från våld som medel för samhällsomstörtningen. Så där vore ett samröre med (V) vara lika allvarligt som ett med (SD).

Nej, det är lite beklämmande att se den beröringsskräck som vissa personer har när det gäller SD, och vilka konsekvenser denna hållning får i deras agerande.

Lemne kommenterar till UNT

Och svarar Ergo samma sak

Barometern om drevet mot näringslivet

Uppdatering: Läs den mycket intressanta Lemne-intervjun av Behrang Behdjou i DN, där hon bland annat kommenterar Sverigedemokraterna